Flykten

Jag vaknar upp från en skräckinjagande mardröm, drar in en handfull med luft som kittlar både hals och lungor. Luften smakar salt och friskt och då inser jag att mardrömmen inte var en dröm. Jag öppnar ögonen och ser min lillebror sitta bredvid mig - han gråter, han har gråtit i fyra dagar. Han började gråta när han förstod att vi skulle lämna vårt hem för att ta en båt till något nytt, till något främmande och läskigt. Sedan dess har han inte slutat gråta.   Jag har också gråtit, men i ensamhet när mörkret har dolt mina tårar som fallit ner för mina kinder. När jag varit ensam med mina tankar. Jag har gråtit en gång, när jag förstod varför min pappa sa "Hejdå" och började gråta. Det var precis vid landsgränsen, i närheten av havet. Han sa till mig att ta hand om min lillebror. Då förstod jag att det förmodligen var sista gången jag såg honom - han och min lillebror var de enda jag hade efter att ha förlorat min mamma. Min älskade mamma som var försvunnen en dag när jag vaknade. Som inte stod och bakade bröd innan skolan.   Det var så allt började - mamma försvann, sen försvann skolan och den lilla affären på hörnan som sålde världens godaste frukt. Allt bara försvann. Och nu skulle vi försvinna från pappa. Han hade berättat att han var tvungen att stanna, att det inte fanns plats på båten. Han sa att vi skulle få ett bra liv, en framtid utan krig och hat. Jag trodde honom nästan.   Den kvällen, första kvällen på båten, höll jag om min lillebror som äntligen hade somnat efter att ha gråtit i sex timmar och då lät jag tårarna rinna ner för mina kinder. Jag bad en bön till något allsmäktigt, en bön om att få se min mamma och pappa igen. Om att alla onda människor skulle sluta skada mitt hem och människor jag tyckte om. Om att bomberna skulle sluta falla från den konstant mörka himlen. Om att resan skulle gå bra, att vi skulle vara två av de som överlevde. Jag hade hört berättelser om resor som denna, om små barn som ramlat i vattnet och som inte kommit upp i båten igen - därför höll jag alltid ett extra hårt grepp om min lillebror. Jag visste att mina böner förmodligen inte skulle förändra något, men jag bad ändå - mina böner var mitt enda hopp.   Jag grät och bad och grät lite till - i några få sekunder önskade jag att livet var över, jag orkade inte mer. Sedan tänkte jag på min pappa som kämpat i fem dagar för att få med oss på en båt så att vi kunde fly och överleva. Då insåg jag att jag var tvungen att göra allt för att ha en vardag värd att leva. Och jag skulle göra det. För min älskade mamma som försvann, för min pappa som stod vid strandkanten och grät medan elden växte bakom honom, för min vän som var sju år när han trampade på en bomb och dog. För alla som fått lämna sin trygghet och fly, för alla som förlorat någon eller som själva inte klarat kampen. För mänskligheten och livet.   Nu sitter jag bredvid min lillebror, på en båt som snart är framme i en ny värld, och försöker trösta honom men han kan inte sluta gråta. Tårarna faller ner för hans kinder och det enda han kan säga är: "Varför?". Jag vet inte vad jag ska svara på den enkla frågan så jag börjar berätta en saga om en flicka och hennes lillebror som åker på en båt påväg mot ett äventyr som de aldrig varit med om innan - en båt som är påväg till en fantastisk värld fylld av kärlek, färger och skratt. Jag ser hur min bror lugnar sig och för några minuter så stänger både han och jag ut verkligheten. Han lyssnar på mina ord och till och med jag börjar tro på det jag säger. Men jag vet att det kanske inte blir så, att vi är påväg mot något som är så olikt det vi har lämnat. Dock kan jag enbart fokusera på nuet, på att vi ska ta oss till säkerhet - till en plats där vi får vara barn. Där vi får leka och skratta. Där vi blir behandlade som människor. Vår framtid, långt borta från flykten.