Ett eko i en död stad.

Jag rör mig i slowmotion, bort från något som enbart är en känsla. Bort från det mentala kaos som rör runt och förgör. Jag går framåt i en oändlig stund, en stund som definerar mig och gör mig till något annat - något mer. Tankarna flyger som små mygg en ljummen sommarkväll - runt, runt utan att varken ha mening eller mål. Men de finns där, hela tiden - dag som natt. Det är de som håller mig vaken, som förhindrar sömnen att lägga sig som ett behagligt täcke över mig. Det är de som försvårar vardagen, som gör att jag inte kan se något utanför det alldagliga. Se de magiska sekunderna som förgyller vardagen. Jag minns orden som yttrades, allt som sades. Jag försöker förtränga och glömma, lägga allt i en liten låda och begrava den längst inne i en vrå i hjärtat. Låsa lådan och slänga bort nyckeln. Trots att jag försöker så är det förgäves, för jag kommer aldrig glömma. Minnena finns där, alltid. De finns där när jag blundar, de finns där när ögonen är öppna. Dygnet runt. Alltid. Regnet börjar falla men min takt ökar inte. Jag har inget mål, ingen slutgiltig plats som väntar. Jag är en vandrare, platslös och bortkommen. Regnet kyler ner mitt överbelastade huvud och skapar klarhet i en annars kaotisk värld. Jag stannar och lyfter huvudet mot himlen, tänker att regnet sköljer bort allt runtom - verkligheten. Jag minns en hand och fyra förgörande och ärliga ord. Tillsammans skapade de ett obehagligt och livsavgörande minne. Ett minne som föralltid kommer prägla den jag är och kommer bli. Varje steg är planlöst men ändå mot något, mot någon. En någon som har ett annat mål, någon annan som drar den till sig. Jag hör steg som aldrig kommer mötas igen, som en gång hade en chans - dock är den chansen förbi. Kvar finns bara tomma ord och meningslösa tankar.  En hand smeker en kind, ett kravlöst leende speglar sig över ett ansikte samtidigt som två tårar faller ner för kinderna. "Det kommer bli okej" - det är mitt sista minne från det som fått mig att vandra i slowmotion genom en död stad. Redan då visste jag att, precis som det började, så slutar det med en lögn. Det blir inte okej. Aldrig. Hjärtat kommer aldrig hinna ikapp, aldrig återhämta sig. Men för tillfället är jag enbart en ensam varelse som går i slowmotion och andas i takt med regnet - en ensam vandrare i en död stad. Ett eko.