Ett bakre rum i hjärtat.

Jag ligger på rygg i sängen och tittar upp i taket. Jag vet inte vad klockan är men en bedövande tystnad har lagt sig i rummet, en tysnad som brukar infalla precis innan solen börjar stiga och slå mot mitt fönster. Jag tittar upp och ser en fläck i taket, något obetydligt men ändå essentiellt. Detta är inte första gången som tankarna har vunnit över sömnen. Det är oftast likadant varje gång, en upprepande och ofrivillig rutin. Kroppen och själen fylls av en total utmattning medan huvudet inte följer med i den sista refrängen. Kvar återstår enbart räknandet av sekunder.   Ibland är tankarna ett dimmigt kaos som inte riktigt skapar någon mening. Ibland kan de vara efterlängtade och skänka lugn till min oroliga själ. Dock är det oftast inte så. Oftast är det minnen från en tid som var förgörande, val som tagit mig till en plats jag inte är säker på att jag vill vara. Det är en massa tårar, krossade hjärtan, dåliga fyllor och felplacerade kyssar. Ibland är det enbart korta inblickar i vad som kunde varit, in i en framtid som jag förgäves jagar.    Jag blundar och försöker förtränga både tankar och omvärld. Ett minne förstärks och tar över. En sommardag vid havet med en vän. Ett skratt jag inte hört på flera år. Samtal som kunde pågå i en evighet, tankar och värderingar som delades i samklang. En vän som gav råd och stöttade när livet ännu en gång hade visat sin dåliga sida. Vännen som idag enbart är en massa minnen som tryckts ihop i en liten ask som fått en hedersplats i ett bakre rum i hjärtat.   Plötsligt tar ett annat minne över. En kall höstnatt, nästan identisk med denna. Jag var ute på en promenad, dock inte ensam. Bredvid mig gick min framtid. Han som fick fjärilarna i magen att flyga runt i ett behagligt kaos, som gjorde att mitt leende alltid var genuint, som fick mig att känna mig levande - som fick alla fel att kännas rätt. Han som kunde röra upp en storm inom mig enbart genom att titta på mig eller ta min hand i sin och trycka till lite lätt. Mannen som idag enbart är en massa minnen som tryckts ihop i en liten ask som fått en hedersplats i ett bakre rum i hjärtat.   Dessa minnen vinner över sömnen och efter ett tag skiner de första solstrålarna för morgonen in genom mitt fönster och förkunnar att ännu en natt av uppgivenhet är över. Det är välkomnande även om kropp och själ är ännu mer uttmattade än kvällen innan. Jag ligger kvar några minuter och tänker på dessa minnen som så ofta kommer upp till ytan. Minnen från en annan tid, en som var mycket enklare - fri på något vis. Sedan återförs jag till nuet och inser att utan minnena så hade jag inte varit där jag är idag, samma men ändå olik. Jag gör mig redo för att möta ännu en ny dag i ett realistiskt liv. Nattens minnen trycker jag ihop i en liten ask och lägger dem på en hedersplats i ett bakre rum i hjärtat.