det finns ingen garanti att skrattet är äkta.

Regnet slår mot kinderna, vinden rör sig naturligt runt och får de gulröda löven att dansa som till musik. Stegen är tunga och ryggsäcken fylld med arbete gör det inte lättare. Dock är det den andra ryggsäcken med tyngder i som gör mest ont, den ryggsäck som man inte kan se. En ryggsäck fylld med minnen, misstag, alternativ och en ångest som håller på att vakna. En ryggsäck som alltid funnits där, dock har innehållet förändrats genom åren - några saker har alltid legat där medan andra har försvunnit och några kommit till. En ryggsäck som gör promenaden hem smärtsam men samtidigt likgiltig.I lägenheten är det tyst, nästan lite ödsligt, och mörkt. Även om hon försöker så förmår hon sig enbart till att ta av en ryggsäck, den andra hänger kvar och gör varje rörelse till ett stelt och tvingat danssteg. Soffan är kall men den skapar en ny känsla i kroppen, en känsla av lugn. Hon blundar. Väskan öppnas och hon plockar upp ett minne, ett minne som vilket annat men ändå inte.En massa röster försöker överrösta varandra, människor rör sig runt för att hinna prata med alla. Skratt hörs från flera håll medan någon pratar om en situation under gårdagen som behövs hanteras nu. Hon sitter på en stol och tittar ner på sina händer, hon vet inte vart hon ska bli av. Någon frågar något och hon stammar fram ett kort svar, trots att hon inte riktigt hörde vad personen sa. Hon försöker, verkligen försöker, dock blandar sig alla röster i huvudet och trycket mot bröstet blir allt mer intensivt. Efter en liten stund reser hon sig upp, går ut ur rummet och kan andas ordentligt igen. Rösterna dämpas och hon hör sina egna tankar igen, tankar som är kaosartade och flyger runt inuti då hon inte haft styrkan att sortera dem i det andra rummet. Hon samlar sina tankar, blinkar till häftigt och sedan tar hon all ångest som precis fötts och stoppar ner i sin osynliga ryggsäck.Hon öppnar sina ögon igen och stoppar tillbaka sitt minne i ryggsäcken. Hon känner hur hjärtat börjat slå snabbare och då det är så tyst i lägenheten gör det att hon nästan kan höra hur pulsen ökar i kroppen. Dock kan hon inte sluta rota i den osynliga ryggsäcken, efter vad vet hon inte men det är nästan som om hon hör subtila röster runt sig. Plötsligt hittar hon ännu ett minne, ett gammalt minne som ligger längst ner i ryggsäcken. Hon plockar fram det och kramar om det.De första morgonstrålarna skiner och värmer upp kroppen utifrån och in. Hon sitter på en brygga och ser hur solen vaknar till vid horisonten. Klockan är 04.15 och hon har knappt sovit på två dygn. Solen smeker hennes fräkniga kinder och hon förmår sig att le för första gången på vad som känns som en evighet sedan, dock var det betydligt närmre än så. Hon trodde aldrig att samma dag kunde vara den bästa och den värsta i hennes liv. Medan hon tittar på havet som ändrar färg så minns hon morgonen innan som hade varit underbar, fylld av skratt tillsammans med världens bästa människa. Med människan som alltid fanns där vad som än hände, som var anledningen till att hon fortfarande orkade med livet. Dock hade dagen tagit slut och blivit kväll - en kväll som präglades av hårda ord, sårade känslor och en förkrossande ångest. Hon hade legat vaken hela natten, tittat upp i taket och hatat sig själv i flera timmar - föraktet fanns fortfarande kvar, det var en känsla som aldrig försvann, trots att den isande vinden från havet slog bort det värsta. Det fanns där. Hela tiden. Alltid. Fast just nu försöker hon samla sina tankar, låter hjärtat banka till hårt några gånger och sedan tar hon all ångest som precis fötts och stoppar ner i sin osynliga ryggsäck.Hon kastar ner minnet i ryggsäcken och stänger den, hon orkar inte mer. Hon känner hur kroppen reagerar, förgörs och förmår sig inte till att stänga av mer. Allt kommer upp till ytan, kastas runt och skapar kaos.Hon försöker andas, men luften har tagit slut.Hon försöker få hjärtat att slå lugnare, men hjärtat lyssnar inte.Hon försöker hitta ett fokus, men allt är suddigt och rörigt.Hon försöker simma i det mörka hav som nästan svämmar över, men hon har glömt hur man håller sig uppe vid ytan.Hon blundar och låter vågorna skölja över henne, hon vet att det kommer lugna sig efter ett tag. Hon börjar räkna sina andetag. Ett. Två. Tre. Fyra. Fem....Trettiotvå. Tillslut blir det tyst, som om stormen dött ut på några sekunder. Hon öppnar ögonen och inser att även denna kväll, så lik många andra kvällar, har dragit förbi och all ångest som precis fötts har stoppats ner i den osynliga ryggsäcken.