det bra, det dåliga, allt mittemellan.

Jag ligger i sängen och ser hur de sista solstrålarna utanför fönstret slocknar, kvällen smyger sig på och försätter allt i mörker. Även om lamporna skapar riktat ljus i lägenheten så sover staden. Klockan tickar, varje minut känns som en timme. Trots tappra försök vill hjärnan inte stänga av utan den snurrar på som om den är ansvarig för att hålla kroppen vid liv. Till viss del stämmer det då det är hjärnan som alltid varit den som hejdat för äventyrliga uppdrag som hjärtat kastat sig hejdlöst in i. Det har alltid varit hjärnan som räddat situationen, en typ av krockkudde när hjärtat färdats i flera hundra kilometer i timmen. Alltid med goda intentioner. Alltid med ett orimligt mål. Hjärnan har hanterat krissituationerna och de destruktiva tankarna. Alltid.  Denna kväll, när jag ligger i sängen, är dock annorlunda bestående av andra känslor och tankar. Denna gång är det hjärnan som förstör, som försöker skapa förgörelse. I huvudet ljuder en refräng från en nyfunnen låt.  I didn't, I didn't know what love could, what love could beUntil you, until you loved my everythingThe good, the bad, the in betweenI didn't know you were something I could needUntil you, until you loved my everythingThe good, the bad, the in between, all of me. Jag tänker på han som på många vis varit min första. Han som får mig att skratta som aldrig förr när vi låtsasbrottas. Han som jag sällan kan vara arg på speciellt länge. Han som behandlar mig bättre än någon annan man gjort tidigare. Som älskar mig villkorslöst. Han som bjuder på sig själv för att jag ska känna mig bekväm. Som ger världens varmaste kramar. Han som förstår när jag tycker något är riktigt jobbigt. Som tröstar när tårarna faller utan anledning. Min första riktiga kärlek. Min bästa vän. Jag funderar på allt som skett tidigare, som format mig, och förstår att vägarna lett till honom. För det är lite så det känns, jag väntade på honom. Alla gånger jag känt mig annorlunda för att jag inte alltid sökt det alla andra velat ha. För alla gånger jag sagt nej till något som ändå hade kunnat bli helt okej och alla gånger jag fått ett nej när jag velat säga ja. Även om mitt hjärta fått ta många slag och behövt pusslas ihop några gånger så förstår jag nu varför. Det finns vissa minnen jag gärna varit utan, dock är det så livet är - man måste ta det bra, det dåliga och allt mittemellan. Jag startar låten på mobilen och ligger i tystnad medan orden slår rakt mot mig. Together we are chaos and it's perfect.Always thought those feelings, they were stories not made for me.It's terrifying, but I'm pretty certain it's worth it. Hjärtat börjar slå snabbare, i takt med musiken, medan hjärnan börjar snurra ännu mer. En känsla börjar växa inombords och fyller allt fler delar av mig. Till slut har den täckt hela mig och skapat en sköld runt mig. Rädsla. Hjärtat stannar i två sekunder innan det börjar slå ännu snabbare, som om det försöker bekämpa rädslan med vibrationer. Fast det går inte, rädslan har etsat sig fast i själen. Även om hjärnan försöker tänka rationellt och navigera bland rimliga och smått galna tankar är det svårt att hitta rätt. Det gör att alla möjliga tankar kommer upp till ytan, tankar som jag försökt ignorera under en tid. Jag förstår att en äkta relation inte är perfekt. En del av mig känner en frustration gentemot Disney som under hela min uppväxt fått mig att tro att kärlek ska vara på ett visst sätt och i en viss färg. Nu förstår jag att kärlek är tusen färger som hela tiden skiftar mellan varandra. Färger som över tid intensifieras och blir skarpare. För en relation består inte enbart av leende och skratt - det är även höjda röster, tårar och tveksamhet. För att kunna se allt som är bra måste det även finnas lite som är dåligt. Det är inte alltid okej att prata om och visa men så är det, oftast skiner solen men ibland klär molnen himlen.Jag trodde aldrig att det var värt det, att molnen var att längta efter för att sedan få bada i solljuset. Nu förstår jag att det är det. Tårar, missförstånd och känslor av otillräcklighet är värt det. För de molniga dagarna är så få och betydelselösa, dock väldigt viktiga. Det är solen som gör det värt det. Alla skratt, kramar och känslor av att vara älskad samt få älska. Det slår allt. Det behöver inte vara något stort, i vissa stunder räcker en blick som får solen att skina ännu starkare. För mig är det värt att kämpa för. Rädsla byggs upp när hjärnan inser att det inte enbart är jag som behöver kämpa. För tänk om han inte tycker det är värt det. Vad gör jag då? Tänk om det fula får ta mer plats än det fina. Tänk om det är för mycket, om jag är för mycket. Den känslan överväldigar mig och jag minns alla ord som under min uppväxt krossat mig. Orden som jag trodde på och som på många sätt definierat mig. Ord som dödat själen. Även om själen på många sätt läkt finns det fortfarande osynliga ärr som för alltid kommer vara närvarande. Ärr som berättar historier om en liten tjej som alltid känt sig annorlunda. Som inte alltid passat in. Som stundtals känt sig värdelös. En liten tjej som en dag växte upp och blev en kvinna som idag oftast kan stå på egna ben. Fast det kommer dagar då marken öppnar sig och allt känns hopplöst. Den delen kommer aldrig försvinna. Tänk om de molnen smittar av sig och skapar ett permanent mörker hos honom också, vad händer då?  Jag ligger i sängen och känner hur hjärnan håller på att vinna över hjärtat som så många gånger tidigare. Dock vill jag inte det denna gång. För att ha en chans på lycka måste man vara villig att riskera allt. Jag känner hur hjärtat börjar slå hårdare och sprida en glöd runt sig. För varje slag sprider sig glöden och bränner bort rädslan. Jag fylls av en låga som gnistrar i rött och gult, en fast och stark låga som får hjärnan att tystna. Ja, för att vinna måste man våga. Även om stigen framför är osynlig utan vidare belysning är det värt det. För att bada i solljuset med honom kan jag riskera allt. Precis allting. För det är han värd. Jag vill vara en del av det bra, det dåliga och allt mittemellan.Varje dag visar han mig att han, likt mig, investerar allt för att få sola i en ljus framtid. En framtid i en tvåsamhet som fungerar för just oss. En framtid vi bygger utan förbestämda mallar eller ritningar, något vi kommer på medan det sker. Det kommer vara bra, dåligt och allt mittemellan - men det kommer vara vårt. Hans och mitt. Den tanken skapar tillräcklig trygghet och lugn för att jag ska kunna sluta mina ögon och somna in till de sista tonerna av låten som skapat nya tankar inombords.