Att falla.

Att falla. När luften inte når lungorna, när strupen stängs och paniken växer. Händerna börjar skaka, andetagen blir korta och ökar i takt - som om man har sprungit en hel dag utan vila. Rösten försvinner och sinnet rörs om till ett virrvarv av tankar som inte går att sortera. Tårarna ligger och väntar precis vid gränsen och varje tanke går åt till att inte låta dem falla, den förgörande känslan av hopplöshet omringar som ett mörkt moln av alla tankar som förträngts. Utrymmet runt en krymper och blir obefintligt. Allt annat stängs ute, förutom det som borde vara på andra sidan skyddsstaketet. Det osynliga staket som byggdes upp när för många saker ville inkräkta och ta död på glädjen som för första gången kändes genuin. Det är som att stå vid kanten på en hög klippa, titta ner och inse att ett enda steg kan förgöra allt - men steget tas och fallet känns oändligt.Att inte orka. När kroppen är så trött att den knappt orkar vara medveten längre. När ögonen vill stängas och kroppen skriker efter vila, men sinnet vägrar eftersom alla tankar snurrar runt utan något slut - utan att finna ro. När sänglampan släcks och tystnaden fyller rummet, precis när kroppen börjar finna lugn, då vaknar själen till och kan inte stänga av. Den går på högvarv, hela tiden - konstant. Nätterna känns nästan längre än dagarna och oftast ger jag upp, hänger in handduken och accepterar att huvudet inte kan förtränga. Jag känner mig som ett skal som vandrar, vadar genom ett hav som aldrig tar slut - ett hav av ångestfyllda tillfällen, sömnlösa nätter och total utmattning.Att gå itu. Det kan vara en dåligt avvägd kommentar, en liten extra uppgift på jobbet eller någon som inte hört av sig på ett tag - det kan vara nästan vad som helst. Något litet, något obetydligt, men som blir som en liten flisa som träffar hjärtat. En träflisa som träffar rakt i och klyver hjärtat mitt itu, sedan ännu en. Smärtan sprider sig inifrån och ut, paniken orsakar kaos och allt tar stopp. Bara stopp.Det händer lite då och då att allt detta händer samtidigt - att jag faller, orkar inte mer och går itu på samma gång. Det finns inte ord för att beskriva dessa tillfällen, jag tror dock att det är som att dö tusen gånger om men ändå leva och uppleva det om och om igen. Det händer ibland när jag kommer hem efter jag har besökt världens bästa människa, min förebild i livet. Det händer ibland på jobbet när stressen tär och kontrollen försvinner. Det händer ibland när jag minst anar det, när jag funnit en skör stimma av hopp och glädje - då slår det till i full kraft. Jag faller. Jag orkar inte. Jag går itu. Det är vardag. Det är mitt liv.