Alla mina texter, de handlar om dig.

Jag blundar och andas in, alla lampor i rummet är släckta. Plötsligt spelas en scen upp innanför ögonlocken, en scen fylld av ljus. Musiken får publiken att dansa som ett, den sista sommarluften viskar löften om att hösten snart är här. Jag står mitt i, på en helt alldaglig plats, på en plats som alltid kommer vara början. Början på något nytt, något magiskt, något förgörande och något som kommer forma om hela mig - inifrån och ut. Hjärnan spelar upp korta sekvenser, bilder som väcker hjärtat. Svettiga danssteg med tusen andra människor, en hand som tar min, ett par läppar som möter mina. Början. Första mötet. Förevigat i hjärtat, i ett hedersrum.Något jag inte förstod då, som blev tydligt långt senare, var att för att ha en början så måste det finnas ett slut. Ett slut på något som varat och gjort permanenta märken i själen - märken som sedan blev till ärr när våren något år senare gjorde sitt intrång och märkena revs upp och blev bultande sår - smärta som var koncentrerad men ändå utspridd. Outhärdlig smärta. Överallt. Hjärtat fick lida mest, på alla sätt och vis. Det stannade till i någon sekunder och om man hade haft sitt huvud mot mitt bröst vid just det tillfället så hade man kunnat höra hur hjärtat krossades - mitt itu.Två år. Två år tills hjärtat hade lagat sig själv. Två år av tårar, sorg, glädje, skratt och total förtvivlan innan jag en dag tog ett andetag som bevisade att själen nästan var hel igen. Ett andetag av lättnad och lugn - som om en storm härjat runt mig och äntligen drog den förbi.Jag trodde aldrig att liknande känslor skulle blomma inom mig igen, känslor av hoppfullhet. Jag trodde att jag fick en chans, en chans att lyckas - dock ville universum något annat. För det hände ännu en gång, ännu en början. Tankarna går till ett fyllt dansgolv, två händer på vardera sida av min midja och ett leende som speglar mitt. Det känns overkligt att känna såhär igen, att våga släppa taget - som att hoppa från en klippa utan att veta vad som finns längst ner men hoppet om vatten lever inom en. Skillnaden är att denna gång är jag stark, jag har gjort det förut och jag vet att jag kommer överleva denna gång när slutet på denna början närmar sig. Jag var osäker innan men nu är jag säker på en sak, vad som än sker så kommer jag finnas kvar och styrkan kommer aldrig lämna mig - trots att ännu ett hedersrum har börjat byggas i mitt hjärta.En dag i taget. Ett andetag i taget. Öppnar ögonen och andas, återvänder till en verklighet som inte längre skrämmer. En verklighet som är min vardag. Mitt liv. En del av meningen med mitt liv.