Att inte veta någonting
Livet går vidare, du går vidare, åren fortsätter gå alla människor runt om kring dig lika så. Kan sammanfatta allt med att jag egentligen har det bättre än på otroligt länge. Har ett eget rum, ett fast jobb som jag verkar vara ganska duktig på ibland, otroliga vänner, även fast den jag håller kär mest är lite långt bort. Har haft otroligt mycket kul här i Oslo, varit med om en hel del galna kvällar, en del som kanske inte slutat så bra, men har också hunnit kolla på alldeles för många serier ensam på min dator. Men trots att jag faktiskt borde vara ganska nöjd, så skaver det och gnager i hela mig. Jag vill mer. Jag vill så mycket saker att det slutar med att jag inte har en aning om vad jag vill. Jag vill till Australien och dyka, träffa massa nytt folk, uppleva massa otroliga saker och lära mig nytt. Jag vill studera och bli smart, göra något meningsfullt med mitt liv, och till slut kunna hjälpa en massa människor. Jag vill köpa en van och åka runt i massa länder och bara leva i sin ryggsäck, men samtidigt skaffa ett strukturerat liv som andra skulle kalla vettigt. Jag vill åka på festivaler i alla möjliga länder och få uppleva massa glädje och otrolig musik. Jag skulle vilja se till att andra människor fick uppleva massa glädje och musik på samma sätt. Jag vill för mycket. Mitt i allt detta har jag en otrolig hemlängtan, har nästan aldrig i hela mitt liv längtat tillbaka till "hemma", men nu är det mer än påtaglig. Inte just staden, utan de fina människorna i staden som jag vill se mer av. Känner mig som ett barn som ena dagen vill bli brandman sen prinsessa, sen veterinär och nästa igen polis. Folk kallar väl 22åringar vuxna även fast jag motsätter mig det ganska hårt, men som vuxen kan man inte bli allt. Så, hur gör man? Hur göra alla andra som är lika förvirrade som mig? Jag känner mig dum som ett tåg och bara hungrar efter ny kunskap, men vad för någon? Spelar det kanske inte någon roll? Kan man singla slant och så bara göra det typ? Eller ska man göra något smart plan där allt möjligt ingår och följa den eller va? Känns inte riktigt rimligt. Kan jag låta någon annan bestämma åt mig? Går det? Tänker inte bli en av dem som lever sitt liv och sedan sitter där bitter och döende och ångrar allt man inte gjorde. Jag vägrar. Men just nu är det snurrigt och jag vet inte vad som sker. Råna en bank så man får lite pengar så man kan ta sig iväg någonstans och tänka? Eller ta sig iväg någonstans och inte tänka? Livet är snurrigt, och det blir nog ännu mer snurrigt skulle jag tro. Jag vet att man alltid har upp och ner gångar, men för de flesta så går det alltid tillbaka till ett mellanläge liksom. Men det känns som att jag för det mesta har väldigt feta pekar eller galet djupa nedgångar, det där som ska vara lagom är inte min grej. Jag känner mig inte som en lagom tjej. Kanske är det min grej? Tar väl och kollar på ett till avsnitt av någon serie på det, och går och lägger mig för att gå upp till jobbet imorgon igen så länge..