”You can’t break the broken...”

Tusen tomrum i ett enda stort, oändligt tomrum. Jag hör klockan ticka på i sin lagomt, stressande takt. Jag försöker uppfatta att det tickandet ifrån klockan som jag hör, det är tid. Tid som rinner, springer, försvinner, iväg.. utan mig.  Det enda som jag anser är levande, är ljusen som brinner på bordet, framför mig. Men jag, nej.. jag är allt annat, än levande. Jag känner ingenting. Jag vet ingenting. Jag hör ingenting. Jag ser ingenting. Jag vill ingenting. Jag orkar ingenting. Jag är - Ingen(ting). Inte någon alls. Jag är möjligtvis två liter tårar, ensamheten själv, ett (par stycken) sår, stygn & en nypa ångest. Inte mer än så. Det handlar inte bara om det faktum att jag inte orkar; - Jag vill >i n t e< ens.. Jag klandrar mig själv till fördärv. Nu när jag inser att jag till rätt många döva öron har varnat. Men inte visste väl jag, att så många saknade hörsel.. Fast jag kan inte ge någon annan skulden, för den är jag för alltid dömd att bära, oavsett vad. Det finns inte mycket som tyder på att det inte, skulle vara mig som det är fel på. Jag bad aldrig om att födas, jag bad aldrig om att få bli slagen. Jag bad inte heller om mina diagnoser, om att två av mina närmsta vänner skulle ta bort sig. Men ändå, så krävs det av mig, att bara kunna hantera detta satans liv!?! Som om det vore någon simpel jävla dans, på de vackraste rosorna som finns. Aldrig, det här är mer som en förfärlig tvångsåktur, i en berg och dalbana som åker igenom eld och vatten. Jag vill kliva av, har jag inte brunnit, näst intill drunknat & plågats nog nu..?  Jag har testat plan A, plan B, plan C... eller vänta, jag gör det enkelt; Jag har testat alla jävla planer som finns. Letat i varenda liten vrå, skrikit allt vad jag orkat, tappat allt som var värt något. Tappat bort mig själv, totalt. Har ingen aning om hur jag hittar tillbaka, jag känner bara hur omöjligt det känns. Jag kanske aldrig någonsin hittar tillbaka. Tillbaka till orken. viljan. motivationen. livet. Tillbaka till mig själv.Till Meryam. Hem.  Ovissheten som tomrummet bär med sig, får lidandet att kännas oändligt. Finns det någon mening eller är allting bara tomma ord? Falska förhoppningar? Om det finns någon mening med allt detta lidande, så vill jag gärna veta det. För just nu, så är det den enda konkreta frågan jag ställer till mig själv dagligen; Till vilket jävla pris(!!) är det tänkt att jag ska må såhär. Vad kommer jag ha gjort mig förtjänat av i slutändan? Mest troligt, inte ett skit. Jag andas luft som jag inte är värd. Jag bär på ett hjärta, med hjärtslag som slår men som någon annan, förtjänar mer än vad jag gör. Jag har tak över huvudet, som jag inte gjort mig förtjänt av. Men det är helt okej med mig. Det är bara såhär, lockande, som framtiden, känns för mig just nu. Men jag vet ju inget annat, så.... det är väl bara att ”fortsätta”. Det får bära eller brista. Jag orkar ärligt talat inte välja, att själv avgöra vilket utav det, som de i slutändan ska få resultera i.. Det är nog fortsatt bäst, om jag bara håller käften. Jag vet ju vad samhället tycker om såna som mig; som säger sådant som man inte borde säga. Så, jag sätter punkt här. .