”-You are what you do, not what you say you’ll do..”

Det borde kanske kännas bra? Om inte annat, lite mindre förjävligt än hur det känns just nu.. Jag vet fan inte längre. Jag kanske borde lita mer på deras ord, men hur? Vad ska jag komma med för deal till min hjärna, till mitt hjärta, som dom båda två, bär på så otroligt många svek.. Min hjärna, som vet alldeles för mycket om ensamhet, svek & falska människor. Mitt hjärta, som har känt så enormt mycket smärta, lidande & uppgivenhet.. Liksom, jag står här idag, jag har blottat mig för jag vet inte hur, många människor. Psykologer. Terapeuter. Kuratorer. Läkare. Personal inom vården. ”Vänner”. Människor. Samhället. Alla de människorna som nu enbart existerar i mitt förflutna, dom levde aldrig ens en gång, upp till hälften av allt det som dom lovade & svor på. Primärvården har svikit mig. Psykiatrin har svikit mig. Samhället har svikit mig. Människor som jag faktiskt har varit så jävla dum att litat på - dom människorna, har svikit mig. Lämnat mig, helt enkelt.. Det är helt sjukt hur det kan vara en sådan markant skillnad mellan län & län. Jag kommer från Västerbottens län - Och nu så kommer jag hit, till Norrbottens län. Hit till Bodens kommun, Bodens socialtjänst, öppna psykiatriska mottagning, primärvård, osv. Jag vet ännu inte med mig EN enda själ, som jag nu träffat inom vården/soc här, som INTE har blivit chockad över hur man i Västerbotten län, har ”tagit hand om mig”. Socialtjänsten såväl som den psykiatriska vården, de människorna som jag träffat här, dom har i princip tappt hakorna, när dom har fått höra om hur jag har blivit ”omhändertagen” i Storuman. Dessa människor som jag har att göra med här i Boden nu, dom tycker att det är skandal(!!) att jag t.ex. trycker i mig 164 ordinerade, tabletter i veckan. Dom blir chockade, när dom får höra att jag inte fått någon som helst, (vettig) hjälp alls - TROTS, att jag har ett väldigt stort behov utav just HJÄLP! Jag har under de senaste veckorna, alltså börjat få kontakt med dels socialtjänsten & psykiatrin här i Boden då, och alltså jag blir rädd. Mörkrädd, när jag nu inser hur jag har blivit behandlad som patient/klient i Storuman. Dom har behandlat mig som om jag inte ens vore vatten värd. Det är ingen som har lyssnat på mig, det är ingen som har tagit mig på allvar, det är ABSOLUT INTE(!!) någon, som har gett mig den hjälpen som jag har 100% rätt till.  Det gör på riktigt så ont i mig, när jag inser att jag aldrig ens har fått en chans till att börja kunna läka & så småningom börja bygga upp det liv som jag vill leva. Ett liv som är värt att leva för. Ett liv som är värt att dö för. Jag vet inte hur det är/känns att leva ett ”normalt liv”. Vad är ett liv? Vad är MITT ”liv”, utan all ångest den ångest som dagligen plågat mig? Vad är jag utan allt det självhatet som jag känner gentemot mig själv? Vad är jag utan det eviga mörkret som härjar inom mig? Och för att inte glömma, det kanske allra ”största” - Alla trauman jag varit med om. Mina diagnoser & alla dessa vardagliga motgångarna, små som stora, som bara kör över mig totalt...  Vad är jag utan min 24/7-ångest? Är jag ens någon? Är jag överhuvudtaget ens, något? Gömmer sig det lilla flickebarnet inom mig, bakom hela detta helvetet? Har jag modet, orken, viljan & glöden, som krävs för att nu kunna men framför allt våga, ge den hjälpen som står framför mig, en ärlig chans? Orkar mitt hjärta, min själ & min hjärna utstå mer rädsla & oro, med tanke på att risken för att ännu en gång bli sviken, faktiskt finns.. Eller kommer jag successivt att börja våga tro & hoppas på ett liv för mig. Hon. Jag. Meryam. Jag med en sådan trasig själ som samtidigt har så mycket liv någonstans inom mig. Jag som har så pass mycket potential & erfarenheter att dela med mig av till denna värld. Så mycket, att jag knappt ens själv, kan förstå det fullt ut. Det är verkligen på gott & ont som det här livet är, eller vad jag nu ska kalla det för(?) men jag säger väl så, livet.  Jag får ofta höra av andra människor att jag är stark, att jag kan så mycket mer än vad jag själv tror. Att jag är snäll & ödmjuk. Men jag har så svårt att själv förstå; -Jag har ju aldrig tidigare, vill säga framför allt inte under min uppväxt, fått höra något annat än att jag är totalt värdelös. Kass. Hopplös. Och på äldre dagar, bara ännu mer hopplös, manipulativ, aggressiv, oförskämd & allt där emellan.. Jag vill inte påstå att jag har haft speciellt mycket tur, det här med att träffa de ”rätta”, kompetenta & medmänskliga typerna, inom framför allt vården. Jag har blivit bollad mellan så många olika typer utav människor & ingen, förrän nu, har riktigt sett mina behov som bör tillgodoses. Ingen har tidigare sett, att alla mina ”avvikande beteenden”, har berott & faktiskt beror på, att jag har en så, såå tung & svårt ryggsäck som jag bär på. Jag gör inget av illvilja, absolut inte. Jag gör aldrig något för att såra eller skada andra människor i min omgivning, det skulle jag aldrig göra. Men tyvärr, ja, tyvärr så är det så som många (speciellt personal inom vården), har sett på mig. En hopplös, manipulativ bråkmakare.  Fröken svår; -Det har varit mitt för, mellan & efternamn, i så många år. I allt för många, år... Jag vill verkligen tro på att min själ, på att mitt hjärta, på att jag, på ett eller annat sätt en dag ska kunna förlåta eller kanske rättare sagt, acceptera att det förflutna är vad det är & att jag vare sig jag vill eller inte.. bara inte kan förändra på det. Att jag helt enkelt bara måste ta allt, för vad det är, här & nu. Det är en lång process, tiden som ligger framför mig kommer vara allt annat än lätt & absolut varken inte smärt eller ångestfri. Jag kommer att tveka, jag kommer att förbannas än mer, över det faktum att orättvisan är så jävla tung att bära. Att andra har slitit sönder mig & att JAG måste åtgärda det som ANDRA har gjort gentemot mig, som har fått mig att gå sönder & under fler än tusen gånger om & om igen.. Som sagt, jag vill tro på så mycket mer än det som jag i dagsläget bara försöker mig på, att våga tro. Jag vill så mycket, men jag kan så lite. Jag kan så mycket, men jag orkar så lite. Jag går, balanserar som på en smal, tunn lina. Balansen är inte på topp & kommer det den minsta lilla vindpust, ja.. ja, då tappar jag det verkligen helt & hållet.  Jag har insett, när jag inser min maktlöshet. Att inte alltid ha kontroll, att det ibland är något att föredra. Att ha kontroll hela tiden, kräver en viss oro...  -Och oro i sig, ja... det kväver mig nästintill, stundvis...