When you drifting away, in the black and the white. When you can't see a differanse, between darkness and light..

Ännu en dag.Ännu en dag har jag bara suttit på sängen. Ännu en dag ha ja slösat bort utav mitt liv. Ännu en dag i samma sjukdomstillstånd. Ännu en dag med panik, ångest & tårar. Ännu en dag i tystnad, i längtan, i fruktan. Ännu en dag har jag famlat omkring utan att ha tagit mig vidare.  Ännu en gång fick jag smaka på separationsångesten's kalla famn. Känna hur det som jag skulle vilja kalla för sveket, går igenom mig & rakt emot mitt hjärta, för att krossa, totalt. För att framhäva smärtan, för att påminna om hur ingenting varar för evigt. För att påminna om att inget någonsin kommer att förbli vad det är. För att återigen påminna mig om varför jag inte ska öppna upp mig. Det förstör mig mer än vad det hjälper mig, i längden. Det är som att varje kloss som jag lyckats stapla i tornet som står för "läka", bara rivs ner. Det är som att alla såren som precis börjat övergå ifrån ett sår till ett ärr, bara rivs upp igen. Varje muskel i min kropp är på helspänn, varje cell i min kropp skriker stopp, jag skriker stopp, men allt bara fortsätter. Värre & värre scenarion framkommer i mitt huvud, paniken växer utav varje nytt scenario & jag sitter tillslut bara där, helt paralyserad medan kroppen ställer in sig på att fly.  I mina försök till att förstå vad var sak bär med sig för mening, så fastnar jag bara i självföraktets träsk. "Det är jag, mig, det är mig det är fel på. Hade jag sagt, gjort, inte sagt, inte gjort så, då hade det varit så där eller så här. Då hade allt varit bättre. Om jag hade varit någon annan, då hade det här & det där aldrig hänt."  Skulden, skammen, ångesten, det är så jävla tungt att bära. Det är tungt att andas, tungt att finnas, så länge man känner att det är en själv som är roten till alla fel.. Jag har sanningen, jag bär den inom mig, jag ser den, känner den, hör den; - jag vet att det inte är jag som är felet. Det är okunskapen i samhället, trångsyntheten, oförståndet bland andra människor, det är de som är felet. Men vem vill väl egentligen erkänna sig ha fel eller känna skuld & skam? Ingen. Så därför gör jag det, jag som redan är så pass trasig, jag kan bära skulden för alla problem i världen om de så skulle behövas. Jag är ju som gjord för det ändå, verkar det som.  Ingen ska behöva känna det jag känner. Ingen ska behöva gråta den mängden tårar jag gråtit. Ingen ska behöva känna den där smärtan utan gränser, som jag känner. Ingen ska behöva känna sig så otrygg & rädd som jag känner mig. Ingen ska behöva skära på sin egna kropp så som jag gjort, för att få känna att jag verkligen lever & att allt inte bara är en mardröm. INGEN, ska behöva må så som jag mår just nu. Än fast jag själv mår så dåligt så önskar jag inget annat än att jag bara kunde ta alla andras smärta på mig & bära den åt dem. Jag klarar inte av att se andra lida, av att se hur hopplösheten väger tyngre än livet. Jag klarar inte av att se hur detta jävla samhälle förstår mindre & mindre, samtidigt som de bara kräver mer & mer utav oss psykiskt sjuka. Jag klarar inte av att förlora mer & mer utav mitt liv för varje dag som går, med vetskapen om att min hjälp som jag har rätt till, inte är tillgänglig för mig. Jag gör bara inte det. Men samtidigt så kan jag ju inte göra något annat, jag kan ju bara fortsätta låta mörkret bli en större & större del utav mitt liv, istället för att få börja bli frisk. Börja läka. För så länge det inte finns tid, förstånd & resurser, så kommer jag vara övertagen utav detta mörker & eftersom det inte verkar finnas tid, förstånd & resurser, så är det nog så det får förbli. Sjuk, svag, förkrossad, vilsen & lämnad, i en värld så stor & hemsk & orättvis.  Det är så lätt för er att vända ryggen till och vänta tills det är över. För det försvinner tids nog. Men i den stunden när andetagen inte räcker till och mina känslor krockar i varandra, så att jag inte får fatt i en enda. Då är det svårt att tro att det blir bättre. Svårt att sträcka efter någons hand, för i mina ögon finns det ingen jag håller av eller litar på. Och jag känner mig som en liten flicka, så skör och utsatt, alldeles ensam i ett brinnande helvete...