What i create is chaos.

Det spelar ingen roll hur jag rör mig, hur jag vrider & vänder, för oavsett vad jag gör så hamnar jag bara snett. Det är ett hav utav kaos inom mig, jag trycks under ytan & kommer knappt ovanför den då det behövs. Känslan av att ständigt vara på flykt har intagit min kropp & jag vill bara få bort den. Jag hålls fast vid ett & samma tillstånd, ber om att få bli släppt - men hålls bara hårdare.  Jag vågar inte öppna munnen, vågar inte ta en kliv ut, vill bara bli glömd, gömd. Vill få känna frihet, vill känna gemenskap, samhörighet, längtan, iver, jag vill känna det som kallas livet. Jag vill ha något som kan driva mig framåt, något som kan lindra min sorg. Jag tänker att jag nog snart inte spelar någon roll, på riktigt. Jag tänker att det var väl chansen som jag aldrig tog, som är anledningen till det jag nu har & inte har. Jag har så svårt för att se klart, svårt att förstå varför jag är så långt ifrån, men ändå så nära alla andra. Jag har ryckt i varje livlina nu, men jag når ändå inte ända fram. Jag har gett allt jag hade, jag har sumpat varenda chans, gjort mig av allt det som skulle räcka betydligt längre än såhär. Jag vädjar till mig själv att vara stark, men jag inser att det är så gott som omöjligt - att vara något som inte ens längre finns. Jag säger ingenting & om jag gör, så kläs det i glitter & glamour, för aldrig att det skulle vara tänkbart annars. Du får inte se vad jag ser, det är mitt att ta - inte för att du ville se, men jag säger det bara, så har jag sagt det.  Jag går sönder snabbare än jag läker. Skadas mer än jag botas. För första gången lever jag i nuet, och nuet är ett helvete. Jag kastas mellan fullständig panik till paralysering till ohanterbar sorg. Det är mer än vad man kan kräva att ett människoliv ska klara av. Ändå har jag ingen annanstans att ta vägen. Asken har öppnats och nu går den inte att stänga igen. Jag önskar att jag kunde kasta bort den och allt vad den innehåller. För det gör för ont. Det blir för övermäktigt och jag kan inte andas. Mitt syre tar slut eller så är händerna tillbaka från förr och stryper livet ur mig. Vet inte vad som är bäst. Som upptvingad mot en vägg utan chans till benådning. Störtar mot ett fördärv utan fallskärm. Slocknar i ett redan mörker...