Vinnare - Förlorare

Jag fastnar i allt jag gör, i allt jag ser, i allt jag säger, i allt någon annan säger. Det känns som att jag måste ta i med hela kroppen för att kunna göra något så litet som att förflytta min blick. Min hjärna hinner knappt med någon rörelse alls, den är totalt off. Allt sker & jag fattar mindre & mindre. Vad menar dom när dom säger att "-jag känner inte igen dig, du är inte alls så som Meryam brukar vara". Vadå? Syns det att jag inte är närvarande för fem öre, att min hjärna har slagit av & att jag inte längre lever, utan bara existerar? Wow, undra om det ser ut precis så som det känns? Fast det tror jag inte, för då skulle nog ingen klara av att vara i närheten av mig, verkligen inte.  Jag har stängt av allt. Vill inte ha någon kontakt med något eller någon. Vill inte ens höra eller känna mina egna andetag. Idag var en sån dag då jag fick springa upp för trapporna i trapphuset, i panik låsa upp & slita till mig dörrhandtaget, för att sedan fort stänga, låsa & falla ihop just innanför ytterdörren. Panikångesten höll mig i ett ordentligt grepp, sittandes på hallgolvet i ren panik. Andas. Tio andetag i ett. 200 hjärtslag i minuten. Skakade som om jorden var påväg att gå under. Vid det här laget så var jag knappt medveten om vad jag har gjort idag - vad hände just? Jag har noll kontroll.  På rangliga ben stod jag tillslut upp. Med stapplande, tunga steg så tog jag mig till köket, där jag fastnade, stirrandes ut genom fönstret. Jag blir knappt, för en sekund avbruten - telefonen ringer. Hjärnan registret det faktum att telefonen ringer, men jag fattar inte att jag ska svara. Jag bara tittar på skärmen, ett 090-nummer, mest troligt någon från psykiatrin. "Jaha" tänkte jag & så inget mer med det. Jag svarade aldrig & såhär i efterhand så förstår jag inte varför? Men jag var nog fullt fokuserad på att vara tom & bara stirrar rätt ut i tomma intet. Ut i oändligheten. Allt står stilla, jag borde bry mig men jag vet inte hur man gör? Inget spelar någon roll, jag existerar ju utan att leva, men det gör inget, det är helt okej. Jag vet att jag blundar allt vad jag rår med just nu. Jag vill verkligen inte se, höra eller ens tänka tanken på att försöka förstå hur illa det faktiskt är. Jag vet att första rutan ligger kvar på samma plats som sist & jag vet vilket kaos som egentligen pågår inom mig, men jag förnekar allt. För jag lovade mig själv att aldrig mer hamna där & det lär få gå till på ett rätt så tufft sätt, för att få min hjärna att tänka om & tänka rätt.  Jag ser hur mina drömmar rivs ner & min egenvilja tas ifrån mig. Hur lite oreda utvecklas & förblir till ett nattsvart kaos. Hur tårar bildar hav & hur ångesten gör allt för att få mig att lita på den. Jag ser hur jag sakta men säkert släpper hand efter hand & förblir det svarta fåret som ingen egentligen vill ha, men som vissa tvingas ha sig omkring ändå. Jag ser hur allt som en gång varit ett, blir till två. Hur jag & min inneboende vill två helt olika saker & hur jag med all min kraft har kämpat färdigt för att få allt att gå åt samma håll. Bedragen av livet, i en värld jag aldrig sett förut, i ett skal jag inte känner igen, i en stad som jag är rädd för - i ett grepp som vill ha åt hela mitt liv & lite till.  Jag vet att verkligheten ständigt fortsätter att röra på sig utanför mitt fönster. Jag vet att det är min hjärna som är sjuk & att det är jag, som dag ut & dag in, bara fortsätter att vara ett offer för min ångest. Jag vet att allt kommer att innebär precis samma process som jag redan en gång tidigare har genomgått. Jag vet att det gör ont, att det kommer till att bli värre, göra ondare, kännas mer & gå ifrån ett minne till ett upprepande. Jag vet att jag är maktlös, samtidigt som jag egentligen är den enda som har makten över mig själv. Jag vet där emot inte hur fan man går till väga för att ens en gång försöka att våga en gång till. Jag har ju inget kvar av mig själv att riskera, så hur ska jag då orka stå kvar när mina ben ger vika? Kanske får jag bara hoppa(s), sedan vänta på att det sista som finns kvar utav någon form av grund, på något vänligt sätt ändå är villig till att låta mig få nödlanda. Ni får kalla mig för vinnare eller förlorare - Jag är ingen soldat. Jag är inte Meryam ändå... Förlåt mig alla ni som jag har tappat bort, eller förlåt mig för att jag lät er tappa bort mig.