Vila i frid..

Jag vet snart inte vad jag ska säga. Jag är så innerligt illa berörd & så uppgiven. Snälla, kan det inte bara då ta slut här?  Det hann bara gå sex dagar. På sex dagar har Storumans kommun nu haft TVÅ självmord. Sex jävla dagar & igår fick himlen sig ytterligare en alldeles för ung ängel. En tjej som jag umgicks med under tiden jag bodde på behandlingshem. Vi har några fina minnen tillsammans & jag är tacksam för dom minnena.  Det gör bara så ont att se hur liv efter liv slocknar. Man behöver inte ens känna personen i fråga, för man blir berörd ändå. Det etsar sig ändå. Ingen ska behöva dö så ung. Ingen ska behöva dö av en sjukdom som faktiskt går att behandla. Psykisk ohälsa GÅR ATT BEHANDLA, men det krävs resurser & pengar. Det krävs tid, omtanke & förståelse. En vilja & ett driv för att få stopp på dessa tragedier. För nu har ytterligare en familj förlorat en dotter, syster, kusin, med mera. Och så ska det inte behöva vara. Det liksom knyter sig i magen, jag blir illamående, rädd & så otroligt ledsen.  Jag vet hur svårt det har varit för Anwara. Jag levde under samma tak som henne i över ett år. Det var många kvällar vi satt & snackade. Hon fick tillslut flytta ut till en egen liten stuga på behandlingshemmet & där hängde vi om kvällarna. Jag sov över med henne där. Vi åkte in till Sorsele & badade de fina sommarkvällarna. Vi smygrökte uppe på taket till omklädningsrummet på campingen. Vi umgicks med dina små kusiner & vi hade det väldigt kul. Sedan tappade vi kontakten när du flyttade ut.  Alltså det är bara så sorglig. Återigen, så är det här så fruktansvärt orättvist. Det ska inte vara såhär. Det får inte fortsätta såhär. Åh, jag blir så otroligt ledsen, frustrerad & uppgiven. Jag lider så otroligt mycket med Anwaras anhöriga. Jag känner smärtan & den är hemsk... Vila i frid kära Anwara.Jag hoppas att du funnit ro nu...