”Vi är människor du & jag, ellerhur..?”

Andra blir till föremål för min sorg. Lättare att gråta över en brusten relation, ett svek, ett krossat hjärta än en barndom i kras. Det blir konkret. Det blir relaterbart för andra. De flesta har upplevt hjärtesorg, få har upplevt att få hjärtat utslitet och sönderstrimlat. Inte många har känt på förnedringens iskalla vindar eller förgörandets tunga hand.  Så jag söker mig till den enkla sorgen istället. Den som fortfarande gör ont men som jag ändå har ord för. Som andra har ord för. Varje dag skrivs det sånger om den kärlek som gick i kras, varje dag görs det filmer om de älskade som ändå inte fick varandra, varje dag släpps en ny bok om relationens uppbrott. Det finns ett register för den typen av känsla. Det går att få utlopp för den genom att vända sig till omvärlden. Den kommer att svara dig. Den kommer att acceptera dig, förstå dig, återspegla dig, trösta dig, försäkra dig om allt kommer bli bra igen.  Men jag var ett barn som for illa i mitt egna hem. Vart vänder jag mig. Vilken sång, film eller bok ska jag läsa för att bli sedd eller hörd eller förstådd eller lyssnad på? Vem tröstar mig. Vem har det vokabulären att kunna tillgodose de ord mitt inre behöver höra för att någonsin kunna få leva normalt. Vem ser till att min läkning fortskrider. Vem garanterar att jag ändå kan få ett liv värt att leva.  Så jag skapar andra sorger. För att mina är för svår att bära. För ensamma att bära. För helt jävliga fruktansvärd att bära. Ändå vet jag att jag inte är ensam. Att du också sitter där och undrar vart i helvete du får plats med dina upplevelser. Var du är representerad och vilken plattform är din att återhämta dig på. För du är, precis som jag, lika trött på att bli undangömd eller bortglömd. Alla vi med våra trauman som också försöker överleva i denna värld som så tidigt visat oss så mycket ondska. Vi vill vara med. Vi gråter för andra saker men tårkanaler producerar tårar på samma sätt oavsett bakgrund. Vi signar ner i små högar och har svårt att komma upp vare sig vi blivit lämnade eller misshandlade. Vi har så mycket gemensamt och vi behöver båda få finnas till. Vi behöver alla få finnas till.  Jag tänker inte längre ta skydd bakom andra sorger eller sätta upp fasader kring eventuella relationer som krackelerar. Jag gråter över smärtan det innebär att bli utsatt för upprepade misshandel. Det är det jag är ledsen över. Det är det jag gråter över. Och finns det ingen sång, film, bok om det. Ja då tänker jag fan skriva den själv.