Vet du hur...

Vet du hur det känns, att hela tiden vara osäker i sig själv? Att du inför varje situation som kräver ett socialt samspel, måste tänka ut en plan för hur du ska reagera ifall något inte blir som det ska. Vet du hur det känns, när det hela tiden känns som att folk runtomkring dig, bara vill dig något ont. Vet du hur det känns, att inte våga vara sig själv, för man är så rädd för att bli dömd. Vet du hur det känns när du måste tvinga sig själv att hålla inne tårarna och svälja smärtan, när panikångesten kommer som ett brev på posten, när som helst, var som helst, dygnet runt. Vet du hur det känns, att inte bli tagen på allvar, när du säger som det är. Hur det känns, när du inte längre vågar säga något, visa något, för du är så rädd att bli hånad. Vet du hur det känns, att känna sig ensammast i världen, trots att du sitter i ett rum fullt med folk. Vet du hur det känns att vara begränsad av sig själv till att göra något som egentligen inte ens är svårt. Vet du hur det känns att ha en kropp fylld av energi, som aldrig tillåts att släppas ut. Hur det känns att ha en hjärna, som ständigt spelar dig ett spratt, och talar om för dig att du inte är lika mycket värd som alla andra. Vet du hur det känns, när något ändras på och du inte får veta det i tid, så du hinner förbereda dig. Vet du hur det känns, att inte kunna lägga sig för att sova på kvällen, eftersom din hjärna fortfarande går på högvarv. Vet du hur det känns, att på kvällen tvingas ta mediciner som ska få dig att kunna komma till ro, inte allt för sent in på natten, för att sedan vakna morgonen där på, dåsig och svag i varenda kroppsdel. Vet du hur det känns, att tvinga sig själv att gå till skolan de dagar då morgonen börjar med att du bryter ihop för en så löjlig sak som att tröjan du ska ha på dig, inte matchar med jeansen du har på dig, och redan då, är du medveten om hur resten av dagen kommer att bli. Vet du hur det känns, att väldigt ofta känna att du bara är till besvär, att du bara är en börda för alla, att du inte förtjänar något eller någon, att du är i vägen, och att livet för din omgivning skulle bli bättre om du inte fanns. Vet du hur det känns, att ha tvångstankar som säger dig att du borde ändra på dig, för att folk skulle tycka bättre om dig då, ifall du var lite smalare, lite vackrare, lite smartare, lite bättre. Vet du vad det innebär att ha funktionsnedsättningen ADHD? Ifall du vet hur allt detta känns. Ifall du är medveten om vilken kamp detta är. Ifall du vet hur mycket jag dagligen kämpar med mina hjärnspöken, tvångstankar och detta eviga krig, så är det okej för dig, att döma mig. För vet du inte allt detta, vem är du då att döma mig? Ingen. Jag har kämpat så länge, i så många år och jag måste fortfarande kämpa mer än de flesta, för att ens klara av en halv dag i skolan. Så är det varje dag. Jag har inget annat val, för skulle jag bara sätta mig ner och säga ”nej, jag tänker inte kämpa idag”, då skulle mitt liv stå stilla, mer än vad det gör trots att jag alltid försöker mitt ytterst bästa. Jag kan inte utesluta små skitgrejer, eller alltid fokusera på rätt sak, för jag är en flicka med brist på väldigt mycket. Jag gör ofta fel, misslyckas med mycket och det får jag till så lov att lära mig att hantera, trots att det krävs mycket energi utav mig. Jag gråter ofta, jag skriker, jag blir lätt irriterad, arg och kan tappa tålamodet alldeles för snabbt. Jag läser av onödiga detaljer och prioriterat allt för ofta fel saker. Jag kräver inte speciellt mycket. Jag är tyst och jag är tom, och väldigt ofta så vill jag inte ha något mer än bara en kram. Bara ett leende, ett hej, en kram, en blick, ett ”vad duktig du har varit”, kan göra sådan skillnad, för det kan rädda en hel dag för mig. Jag begär inget mer. Jag vill inget annat, än att du som medmänniska bara ska bemöta mig och mina ”avvikande beteenden” med hänsyn till min problematik och mina rädslor. Jag är inte så tuff som jag ser ut alla gånger. Min själ är under en läkprocess, den är extremt ömtålig just nu, så det krävs inte mycket för att jag ska måsta börja om ifrån början. Så snälla, räck mig bara en hand, ge mig bara en kram. Vad som helst, men snälla, bli inte arg och irriterad på mig. För jag försöker verkligen, oavsett om det syns eller inte, så gör jag det. Vem du än är som läser detta, så jag är i grund och botten en ödmjuk, försiktig, glad, sprallig, omtänksam, glad, stark och motiverad tjej. Det blev bara lite fel någonstans på vägen, och nu gör jag inget annat än att försöka få mina fantastiska egenskaper tillbaka på heltid. Jag valde inte det jag kämpar med idag, eller det jag bär i min ryggsäck idag. Men den dagen då min ryggsäck är tömd och fylld på nytt, så är det MINA beslut, val och viljor som kommer att ligga där i, och ingen annans.