Vart gick allt så fel?

Det finns något som skrämmer mig ganska rejält mycket. Något som får mig att vilja dra mig undan, något som ger mig kalla kårar & något som till & från, faktiskt får mig att undra "hur kommer det att de ut om ytterligare fem år?" Jag pratat så klart om psykisk ohälsa bland unga.. Hur mycket värre har det inte blivit, bara sen den dagen som jag själv föll dit? Givetvis så kan jag inte säga att precis "såhär såg det ut då & såhär ser det ut nu", men jag kan där emot säga så utifrån det som rör mig & det som jag ser. Det som jag vill poängtera är att bara få ynka tre - fyra år, så har vårt samhälle bara dragit till sig fler & fler unga, till det hemska hörnet där psykisk ohälsa döljs. Vart i alla fall jag kan se hur otroligt mycket värre det har blivit, är "tack vare" allt vad sociala medier är. På sociala medier så finns det allt grupper med personer som pratar med varandra om deras destruktiva beteenden, till forum där folk sitter & diskuterar hur man lättast kan ta sitt liv. Hur tragiskt är egentligen inte det? Idag så det man (jag iaf) små flickor, på allt ifrån 9-10 år, till ungdomar i min ålder, som är öppna (vilket är bra) med sin psykiska ohälsa. Det är på gott & ont, men jag är iaf en utav många, som är väldigt öppen med min psykiska ohälsa & mina problem hit & dit. Varför jag gör det, är i det syftet att försöka få människor att öppna ögonen. Vissa tycker att det är alldeles för privat att öppna sig på så sätt som t.ex. jag gör & mitt argument till det, är att - vad har jag att dölja? Alltså egentligen, det att man inte ska visa "för mycket" tycker jag hör lite grann till det tabubelagda gällande psykisk ohälsa, men det är vad JAG tror & tycker. Hur som helst, åter tillbaka till den yngre generationen - varför har det blivit så att iaf det som syns mest, unga flickor börjat må så dåligt? Jag tycker det är hemskt, för ett barn ska få vara barn & inte bli framhävd som en vuxen vid 10 års åldern, vilket jag där emot blev. En tio årig flicka ska väl ändå inte sitta hemma & gråta över sin kropp, hata sig själv för att någon värkt ur sig en taskig kommentar som får det lilla flickebarnet att bryta samman & börja tänka nedvärderande tankar om sig själv? Missförstå mig rätt, ingen ska alltså behöva må så dåligt, absolut inte, men när "små" barn redan i så ung ålder, mår dåligt & har destruktiva beteenden, då tycker jag minsann att vårt samhälle har börjat rasera alldeles för mycket. Idag är det nog som jag förstår det & men som jag också vet, att det är näst intill omöjligt att dölja psykisk ohälsa för de mindre, och jag säger inte att man bör göra det, men när det går så långt att "små" barn själva börjar må så dåligt, så tycker jag att det är något som gått väldigt fel någonstans. Jag önskar bara att jag på något sätt kunde skydda främst alla barnen ifrån detta mörker men såklart också alla andra, för ingen förtjänar att må så dåligt som t.ex jag har gjort & i mellan åt gör... Jag önskar inte ens min värsta fiende det helvetet som jag gått igenom & vissa dagar än idag måste ta mig igenom. När jag ser t.ex. min nio åriga lillebror komma hem & gråta för att hans (vad jag vill kalla det) "så kallade vänner", har varit så innerligt taskiga med honom, så vill jag inget annat än att bara gripa in & skydda honom ifrån allt det där onda som han får ta emot. När de har sönder hans nya cykel som han stolt hade tagit med till skolan för att visa upp & liksom använda, så är det någon ouppfostrad unge dom håller på att sätt häftstift i däcken på hans nya cykel!!? Alltså det är bara en incident av väldigt många, som han har kommit hem & varit helt förstörd.. Nog för att jag skulle vilja påstå att detta är lite mer som mobbing men det är ju också en utav alla de orsakerna till att barn redan då börjar må dåligt. Bryt det inte i tid så utvecklas det ju till större problem! Eller när han på byn fick höra sina "kompisar" säga - "jag får inte vara med dig för mina föräldrar, för du drar bara med mig/oss på äventyr som inte är bra." Alltså vänta VAA? Vuxna människor verkar inte vara mer kompetenta än så, uppenbarligen. Det där med att tänka längre än vad näsan räcker, kan dom heller inte veta vad som menas.. Det finns så otroligt mycket som kan vara & som är, orsaken till varför barn redan i ung ålder börjar utveckla en psykisk ohälsa & istället för att ta barnen på allvar & faktiskt lyssna på dem, vilket skulle kunna leda till att hinner bryta det innan det går för långt. Barnen är vår nästa generation & istället för att tappa en efter en, så bör man väl ändå vara otroligt rädda om dem!? Myndigheter & vuxna i allmänhet borde bli, tycker jag iaf, bättre på att ta en handling mer på allvar, än att bara sopa det under mattan & påstå att "man måste prioritera". Ett barn som i 10-11 års åldern som börjar att t.ex skära sig är väl ändå något som man bör ta på väldigt stort allvar? Att påstå att det bara är för att "hon/han det ju att andra gör det" är enligt mig, tyvärr inte en bra ursäkt för fem öre. Skadar man sig själv så är det inte i något annat syfte än att man faktiskt mår skit. Om det så är ytliga sår, rispningar, liten brännskada, blåningar eller jätte djupa sår, så spelar det ingen som helst roll!!! Ett destruktivt beteende emot sig själv är ALLTID lika allvarligt & just därför så blir jag så arg, ledsen & frustrerad när man får höra att det inte tas på fullaste allvar. T.ex. jag, jag började med små, små ytliga skärsår & det var i samma syfte som de gångerna jag skurit så djupt att jag fått spendera ett x antal timmar på sjukan för att sy ihop de djupa såren på min arm. Jag vet inte riktigt hur jag någonsin ska våga sätta ett kärt barn till denna vedervärdiga värld. Jag inser faktiskt att det är OMÖJLIGT, att skydda ett barn ifrån all skit som idag finns. Jag skulle bli så paranoid, skeptisk, livrädd & nojig över allt, när mitt barn skulle komma till den åldern att det skulle börja vara ute i vårt samhälle. Jag kan ju inte skydda det lilla barnet så som jag önskar att jag faktiskt kunde. Det är fruktansvärt, så hjärtskärande & så, så skrämmande. Ett eller flera barn, är väl det enda som faktiskt alltid har fått mig att längta till den framtid som förhoppningsvis kommer att kunna medföra mig ett barn eller flera, men med tanke på att våran värld lutar mot det håll som det gör, så blir jag faktiskt väldigt rädd skulle jag vilja säga...Ja alltså det finns så otroligt mycket som jag skulle kunna skriva, men det känns som att det är så mycket att jag tillslut, ju mer jag gräver, bara blir mer & mer frustrerad. Så jag lämnar det ännu oskrivna, oskrivet & så får jag fortsätta med det oskrivna & få det skrivet den dagen då jag orkar ta tag i saken igen. Var rädda om varandra hörni & sprid lite mer av den kärlek som ni faktiskt har, istället för de åsikterna som ni vet bara kan såra andra..