Varje dag är ett evigt krig...

Idag är en sån här dag då allting bara är allmänt tungt. Psyket är kaos, kroppen värker, tankar som snurrar, känslor som exploderar & noll ork. Jag ligger & vaggar på den där fina bristningsgränsen, hela jävla tiden. Jag vill bara gråta & jag gråter bara. Det känns som en sån där tröstlös dag. Jag vill bara att den tyngden som ligger & pressar över min bröstkorg, att det ska försvinna. Det är en dag då mycket känns omöjligt, livet känns hopplöst & jag känner mig värdelös, sämst & otillräcklig. Det är liksom så mycket i livet & i allmänhet som jag så gärna vill kunna göra, men som jag inte kan göra pga hur jag mår både fysiskt & psykiskt. Jag tror nog inte att det är många människor som vet hur mitt liv & min vardag ser ut nu för tiden. Det är svårt, livet är svårt. Saker & ting som man inte hade tänkt sig skulle ske, bara uppkommer & allting blir en omställning. Förändringar är något som jag fruktar så, såå mycket. Jag & förändringar går verkligen inte hand i hand. Livet ställs om & jag är tvungen att anpassa om mig. Anpassa mig efter nederlag, motgångar & förändringar. Jag vet, livet kommer med både mot & medgångar, liksom det är så livet är. Men kommer det inte lite för mycket motgångar för mig? Brukar jag undra. Eller känns allting bara ”överdrivet”, eftersom att jag är en rätt känslig människa. Jag vet inte riktigt... Kroppen strular, den gör ont, den värker så fruktansvärt mycket. Den strejkar, lägger av, går emot & vill inte vara min vän. Det har varit mycket med smärtan & värken i kroppen på senaste. Egentligen ända sedan i höstas & det är inte förrän nu som det har påbörjats en början på någon slags utredning på mig.  Jag har varit hos en reumatolog, gjort röntgen på händer & fötter, lämnat alla prover som nog går bra lämna. Ett prov var dock något som intresserade reumatologen & det var (från min journal) ”Utredning med neg antikroppar, lätt sänkt C4.”. Röntgen visade; (från min journal) ”Röntgen med lätta periartikulära urkalkningar MCP leder.” Blivit undersökt ifrån topp till tå. Det man har kunnat se är väldigt, vääldigt små diskreta ”ledtrådar” på vad det hela skulle kunna betyda. Vad min smärta & värk beror på. I denna utredningen så ligger jag mitt i gråzonen, det går inte att säga exakt, ”du har ont därför att....” utan allting är fortfarande ovisst. Det som hon där emot kunde säga, är att jag tyvärr, mest troligt håller på att utveckla någon slags reumatisk sjukdom. Och dom som vet, dom vet att en reumatisk sjukdom är inget som man får som diagnos bara sådär hips vips, utan det tar tid. Tid att reda ut, tid att utveckla, tid, tid & ännu mera tid. Det som blev av efter besöket hos reumatologen var att jag skulle påbörja en kortisonkur, så nu ska jag äta kortison i sammanlagt åtta veckor. Sedan i augusti så ska jag få börja med en bromsmedicin.  Det är fan ingen dans på rosor det här. Som jag sagt så många gånger förut; var det inte nog med att jag mår psykiskt dåligt, att jag har psykiska åkommor? Nej då öser vi på med jävligt mycket värk i kroppen också. Alltså liksom jag orkar bara inte? Vad fan är ens det här.. Jag är nu tjugoett år & vad har jag ens för liv? Inget. Jag har förlorat min barndom i en jävla misär. Jag har förlorat min tonårstid som jag levde väldigt destruktivt. Jag har förlorat så många människor som betytt så mycket för mig. Hela mitt liv har jag ju tappat, till & från i över sex år. Ingenting har varit stabilt & allting har bara svajar. När livet gungar till som hårdast så vet jag inte längre vem jag är. Är jag min värk? Är jag min ångest? Är jag mina destruktiva beteenden? Är jag, jag? Eller vad?  Det är också så otroligt påfrestande med mina diagnoser, främst ADHD & Borderline, för dom gör allting så mycket svårare för mig. De gör att jag känner smärtan mycket mer, alla känslor mycket mer. Allting blir bara så, sååå för mycket för mig. Jag gråter över allting som jag gått förlorat. Tiden som runnit iväg & jag med min kropp som bara har förfallit. Jag kan inte göra vad jag vill, det är omöjligt. Innan jag fick besvär med kroppen så kunde jag som ändå dra på den där masken & hålla ihop i vissa situationer. Nu har jag varken en väl fungerande kropp eller ett väl fungerade psyke. Det är liksom bäddat för att jag ska känna mig otillräcklig. Och det är så jäkla fel att jag känner att jag är dålig för att jag har ont, men så blir det när vissa människor inte bemöter en med respekt & förståelse. Jag borde inte ha såhär ont, jag borde inte vara såhär begränsad, men nu är jag det & det är var ifrån jag måste utgå. Jag måste på ett eller annat sätt börja acceptera att jag har en kronisk värk i kroppen. Det här är ingenting som kommer att bli mindre med tiden, utan det här är hur mitt liv kommer att se ut. Jag kommer att behöva lära mig att leva, även med detta helevetet... Det spelar ingen roll hur många tårar jag än gråter. Hur högt jag än skriker, hur mycket jag än förbannar; -kastad tärning ligger & livet går inte att spola tillbaka! Det går inte att ta tillbaka, att göra om. Det enda jag kan göra, är att sända ut mina förlåt. Tyst och innerligt låta dem flyga ikapp med fåglarna & hoppas på att de når fram. Och jag sparar ett förlåt, det är till mig själv. För jag förlåter också mig, så att jag kan gå vidare. Jag har stannat alldeles för länge vid den här gläntan, vid det här vägskälet. Nu väljer jag väg & den tar mig framåt & kanske vi möts igen.  Vem vet, vem vet..? För den som förstår & vill ta del av & få en förståelse för vad jag faktiskt kämpar med just nu. Här är anteckningar från reumatologen...