Vardagstankar

Vem är jag? -Jo hon som blev förstörd, bestulen på sitt eget liv. Flickan som ingen förstår.. Hon där, hon som är så konstig. Vem är jag? Hon som förminskas, som dom sparkade på, när hon redan ligger ner... Alla hårda ord, ekar fortfarande i hennes huvud.  Vem är jag? Hon som är så rädd, hon som alltid blir övergiven, hon som ingen kan älska.. hon som alla flyr från. Vem är jag? Hon som inte vågar leva, som inte vågar lita på någon. Som alltid är ensam. Vem är jag? Hon som gråter och skriker om natten, hon som inte står ut, hon som folk blundar för. Vem är jag? Jo, jag är hon som ingen knappt ser, jag är hon som flyr.. Jag letar efter en plats där jag kan känna trygghet. Jag letar efter en plats där jag får vara jag. Där inget ont mer kommer att hända. Där jag kan börja leva igen...  Det är så lätt för andra att vända ryggen till och vänta tills det är över. För det försvinner tids nog. Men i den stunden när andetagen inte räcker till och mina känslor krockar i varandra, så att jag inte får fatt i en enda. Då är det svårt att tro att det blir bättre. Svårt att sträcka efter någons hand, för i mina ögon finns det ingen jag håller av eller litar på. Och jag känner mig som en liten flicka, så skör och utsatt, alldeles ensam i ett brinnande helvete. Ett helvete utan början & utan slut.  Ibland, då är jag så nära att lyckas greppa, sätta fingret på det som gör ont, men det glider alltid iväg mellan fingrarna. Är jag en gåta som ska lösas? Dela upp min hjärna i miljoner små pusselbitar och sen omsorgsfullt få ihop den igen. Som att skruva isär bilens motor till minsta beståndsdel och sätta ihop den exakt likadant bara för att förstå hur den fungerar. Eller är det jag som ska lösa gåtan om hur livet fungerar? För det är något som inte stämmer, det passar inte ihop, det är som skevt någonstans. Jag eller livet. En ska bort. Eller inte bort. Men anpassa sig. För att kunna samverka, utveckla nödvändig samverkan. Plus och minus, sol och regn, kallt och varmt. Min ekvation, den går inte ihop. Ena sidan väger över, jämvikten är förskjuten till snett. Och jag kan inte hitta hem. Det finns ju ingen plats för mig. Pusselbiten som är jag har fel utseende. Hittar ingen ledig plats att haka i och höra hemma på. Hur jag än vrider och vänder. Vränger mig ut och in men är ändå fel. Vad gör jag här? Hur mycket jag än bearbetar, analyserar eller ältar allt det som är jag så kommer mitt sätt att uppfatta verkligheten ändå att vara lite annorlundare, lite kantigare, lite krokigare. Det är som om jag har missat något grundläggande, från starten, en hemlighet som alla känner till utom jag, som man måste veta för att kunna fungera som människa i den här världen. Har jag blivit trasig? Har jag alltid varit trasig? Kanske har jag bara varit fantastiskt duktig på att dölja trasigheten, anpassat mig på utsidan men med en insida full av hål. Glatt nickat och gjort vad än som önskats av mig, men utan att riktigt förstå varför. Låtit mig styras av dockteatertrådar i kantiga kramper utan att någonsin få en skymt av det som rycker mig hit och dit. Inte ens med en sax i handen hade jag kunnat ta mig loss, för jag har aldrig vetat att jag suttit fast. Och nu när jag äntligen har upptäckt trådarna som ringlar sig över min kropp och tvingar till handling, kan jag se en annan värld. En värld där man är fri. Men jag har aldrig varit fri så jag förstår inte. Hur man gör saker för sin egen skull. Utan ett ständigt ängsligt öga över axeln i väntan på beröm eller kritik. Ser någon mig nu? Nu? NU? Utan modellera-mjukheten som automatiskt formar sig till omgivningen, kameleontens behov av bakgrund att måla sig i, normen som ska uppfyllas. När jag är ensam finns jag inte. Utan andra människor vet jag inte vad jag ska härma, hur jag ska bete mig, vad jag ska tänka. Jag har inget eget, allt mitt är andras. Det som är inuti, det är tomt och dött, det måste fyllas. Jag kan lära mig, låtsas, härma, komma ihåg. En maskin av kött. Men jag förstår inte. Varför. Och svaret på varför är alltid därför. Jag förstår inte. Jag kan logiskt följa tankemönster hos andra, men ibland fattas det liksom en bit, jag kan inte relatera till deras tankar och känslor. Jag förstår inte. Varför. Därför. Men jag kan lära mig vilken reaktion som förväntas, hur jag borde tänka och känna, hur alla andra tänker och känner. Men inte jag. Inte alltid. Då är jag blank. Det finns inte. Inte hos mig. Inte den känslan, inte den tanken, inte det sättet att betrakta en situation. Och jag förstår inte. Varför. Därför. Så väl och maskinmässigt kan min hjärna dra slutsatsen att jag under tidiga år kanske har blivit utsatt för en pappa som inte varit särskilt främjande för min anknytning. Jag vet inte själv, jag minns ju ingenting förrän jag började skolan. Alla tidiga minnen är blockerade, jag kan som dem flyga förbi i ytterområdet, men aldrig greppa tag om dem. Men, alltså, antagligen har jag inte fått den trygga anknytning som barn behöver för att bli hela och funktionella individer därav mina tomma hål och blanka sidor. Och istället har jag tvingats härma mig igenom livet, för att ingen ska se att jag är tom och blank. Prestera för att finnas till. Leva på och av andra istället för genom sig själv. Och det är ju allvarligt. Borde jag tycka. Men jag förstår ju inte. Vad ska jag känna nu? Hur ska jag veta vad jag ska känna om ingen berättar det för mig? Hur ska jag veta vad som är rätt och fel? Vad som är sant? Vem jag är?