Vad ville jag, egentligen..?

Längre än såhär kom jag inte. Än fast jag skrek & slogs & grät & nekande & nekade & nekade; så kom jag inte längre än hit. Inte längre än till sjukhusmiljö, sjukhussäng, sjukhuskläder, sjukhusmat & sjukvårdspersonal som är helt främmande, även skrämmande. Jag ligger här & lyssnar på alla konstiga ljud, mitt hår är okammat & det bokstavligen stinker den här plastaktiga lukten utav sjukhus. Tröjan som jag fick sitter trångt & luften är så kvav, torr & känns nästan syrefattig. Medicinen fick jag inte förrän kl 15.00 & innan dess så klättrade jag nästan på väggarna. Önskar bara det ska bli kväll, vill bara få hit någon vettig personal som går att prata med - men tiden går så långsamt.  Vad som riktigt slog fel har jag ingen aning om, men det jag vet är att det här inte är någon ovanlig reaktion ifrån mina hjärnspöken. Dom som driver mig till att göra sådant som jag egentligen inte vet varför jag gör? Det blev helt enkelt bara för mycket intryck & tillslut så visste jag liksom inte längre vad jag gjorde. Jag var arg & ledsen samtidigt som jag var så känsloladdad & så redo för att bevisa något. Jag hakade ofrivilligt på alla känslor som stod på tur & gjorde som var & en utav dem bad mig att göra; tillslut så blev det bara ett enda stort kaos utav mitt "känslo-handlande".. När jag väl anordnat ett helt kaos så ångrade jag mig, för då kom jag på att faktiskt känna den äkta känslan, min egna vilja. Den som är korrekt & den som är vad jag önskade att jag kunde få leva efter. Sedan fick jag bara till så lov att förklara mig, egentligen rätt oskyldig men ändå skyldig till precis allt. Visst, förlåt.  Jag vägrade in i det sista, för att sedan gå med på allt. Som om det hela vore ett skådespeleri. Natt två som jag satt på akuten, än mer förstörd än kvällen innan. Besviken, ledsen & rädd - men så småningom inte lika hysterisk, visade det sig med tiden. Visst gjorde det ont att erkänna, vika sig, samt att "förlora", men tillslut hade jag inte så många andra val. Tyckte ju synd om dem som skulle behöva vara oroliga, så tillslut blev valet för deras skull. Aldrig för min, det skulle vara fel enligt mig själv, att göra något för min skull, när jag är så pass destruktiv som jag är.  Kanske ville jag säga något & kanske fick jag något sagt utav det hela? Kanske som en påminnelse om att mina problem kvarstår & att jag faktiskt inte klarar av så mycket som det nog ibland förväntas utav mig att jag ska klara av..? Jag har ingen aning, än fast det handlar om mig. Även jag, kan inte göra så mycket mer än att bara försöka spekulera.  Ta hand om varandra!