Vad är värst?

Jag krigar på emot alla odds, med tårarna som rinner längst mina kinder. Jag tittar bakåt & jag får panik. Jag tittar framåt & ser inte ett skit. Jag försöker vara i nuet, men nej fyfan, det gör alldeles för ont. Jag vill bara få andas utan trycket över bröstet. Jag vill bara kunna få skratta utan, att ångesten ska slå mig i ansiktet tio gånger på raken, få fort som jag bara ler. Jag vill få leva utan att känna att jag bara vill dö.  Det är alldeles för ofta, som jag tänker att jag bara borde ge upp. Jag känner ingen som helst livsglädje längre. Allting är bara svart & jag hatar mig själv ytterligare lite mer, för varje gång som jag kommer på mig själv att sitta & se på mitt egna liv som om det inte vore något värt.. Men det är ju inte det. Vad fan har jag ens åstadkommit i mitt liv? Inte ett skit. Jag blev misshandlad som barn, psykiskt sjuk i tonåren & helt jävla förstörd som ”så kallad” vuxen... Oj. Shit. Wow. Omg. Alltså nej! Jag suger. Är totalt jävla kass. Jag kämpar så innerligt mycket & har gjort det i så många år nu, alltså på riktigt när fan räcker det med skit? När ska jag få känna att livet åtminstone, faktiskt är helt okej? Snälla någon, förklara för mig hur jag orkat fram tills idag? Men framför allt, HUR ska jag orka från & med idag? Jag känner mig överkörd av ”livet”. Jag känner som vanligt, ingen samhörighet till det här livet. Jag känner inte att jag har något som helst, att tillföra i denna värld. Jag är ändå bara en i mängden. Hon. Den. Människan. Samhällsparasiten. Ett jävla bottenskrap till människa.  Händelser. Människor. Livet. Allt. De har stulit mitt värde som människa. Förminskat min existens & mitt lidande på denna jord. I denna kropp. Med detta ”liv”. De har rubbat min tillit, till att mitt liv någonsin ska bli bra. Det har rubbats så pass, att jag nu sitter fast här i ängsligheten. Bra jobbat. Eller vänta, det är väl mig det är fel på? Jag borde sitta inlåst. Isolerad. Ja. Eller nej. Alltså huvudet säger så. Jag borde göra si & jag borde göra så. Jag borde vara si & jag borde vara så. Jag är för mycket si & för lite så. Jag är fel & jag är inte mig själv. Blablabla. Fan, jag blir aldrig tillfreds med mig själv & har svårt att se att jag någonsin kommer att kunna bli det. Kan jag snälla bara få avgå? Eller jag menar, jag borde bara avgå. Tiden rinner iväg & min ork likaså. Jag förstår allt & jag förstår inte ett skit. Sjukvården? Hah, sjukvården vilket fucking jävla skämt. Eller förresten, vilken sjukvård är det som folket påstår, ska existera? Jag anses vara en samhällsparasit, som sjukvården inte bryr sig om ett skit. Jag får väl ha ont bäst fan jag vill, dom kommer ändå inte att ta hänsyn till mitt fysiska såväl som psykiska lidande. Dom ser mig som, Ingen. Mitt värde kan likställas med en påse sopor. Wow. Jag får existensiell ångest av att höra mitt namn. Jag får existensiell ångest av att se min förjävligt fula, spegelbild. Vem är jag ens? Jo mitt namn är; Ingen. Fröken svår. Psykfallet. Ja, ”kärt barn har många namn”, sägs det ju. Men jag är inget kärt barn. Nejnej, jag är definitionen av psykfall. Fy skäms för mig..  Jag förstår bara inte, när & hur, mitt liv blev såhär betydelselöst för mig? Snälla, bara ge mig styrka någon...