”Våren klär av markerna”

Det är något sällsamt med snö som smälter. Hur något släpper sitt tag om kalla nätters sista andetag. Det är något sorgligt vackert när kyla blir till värme & vår. Hur allt vitt & ensligt sig viker i en enda utdragen tår. Det är lätt att förlåta den snö som smälter för att den rätt envist tyngde min själ, när den nu i tö sakta flyter iväg utan minsta besvär. Det pissiga vårregnet, den fuktiga luften som blir av när snön smälter. Doften av våren. Det är inte bara bäckarna små, asfalten & gräsmattorna som töar fram. För lika så gör hemska minnen, tunga tider & traumatiska händelser. Allting flyter upp till ytan nu. Det är den tiden på året & jag går sönder lika mycket varje år.  Påsken är nu över & ska jag vara helt ärlig & bortse ifrån vad allt ont inom mig vill säga, så har jag haft det underbart!! Jag gläds såklart för min egna skull, att jag har haft det så himla bra med människor som verkligen får mig att le lite mer & skratta lite högre. Älskvärt? verkligen! Men mitt hjärta kan inte se förbi det faktum att det är så många barn runt om i Sverige, som inte alls haft det i närheten av lika bra, som vad jag har haft det. Jag har själv varit barnet som inte alls har sett fram emot någon form av högtid överhuvudtaget. Bara ett år tillbaka så satt jag & grät mig igenom hela påsklovsveckan. Jag klarade inte av att titta på sociala medier där folk bara la upp bilder på härliga fjäll, släkten & annat roligt. Saker som jag själv bara bönade & bad om att själv få uppleva.  Jag är så tacksam över att jag nu äntligen har fått uppleva en påsk i fjällen, som jag så länge har längtat efter. Men det blir något som tar emot för mig, jag kan liksom inte glädjas åt det till 100%, för jag tänker bara på alla som inte haft en lika bra påsk som vad jag haft. Det känns så ”fel” att jag ska vara glad, när det är så många som lider i dessa tider. Vet inte om detta nu bara missuppfattas, men jag tror ändå att ni förstår hur jag menar? Jag hoppas iaf det..  Jag är en känslig människa, jag har nära till mina känslor & jag STYRS av mina känslor. Känner jag något så känner jag det till 100% & lite till.. Jag känner så mycket för andra människor. Jag kan fastna i det faktum att det är så många barn runt om i Sverige som far så illa i sina hem. För det är verkligen något som jag har så nära till & som jag dessutom själv kan relatera till.. Och fastnar jag i den tanken så väcker det varenda jäkla sårbara känsla inom mig. Jag lider av sådana extrema tvångstankar emellanåt, att det faktiskt påverkar mitt liv & min vardag. Jag är för det mesta rätt hjälplös när det kommer till mig & mina egna känslor. Jag besitter både en ADHD diagnos & en Emotionell Instabil Personlighetsstörning plus PTSD & allt där emellan. Jag har alltså inget filter som skyddar mig emot alla de yttre faktorerna. Jag är extremt sårbar i det samhället som vi lever i. Jag har varit utsatt som barn, jag har varit utsatt som tonårig & jag är utsatt som ung vuxen. Jag har dock varit utsatt på så väldigt många olika sätt. Inget har varit enkelt & inget är enkelt.  Ibland så önskar jag att det bara gick att se igenom mig. Att det bara gick att genomskåda mig & se allt det som hela jävla tiden skaver inom mig. Hur ett oskyldigt litet ord kan få hela min tankeverksamhet att slå runt & om, helt & hållet. Jag önskar att det var möjligt att någon bara för en dag kunde få testa att gå i mina skor. Att människor bara kunde få känna allt det som jag känner, tänka på allt det som jag tänker, höra & se allt det som jag hör & ser. Att dom bara fick känna hur hjärntrött man blir av att vara med min hjärna en dag. För jag skojar inte när jag säger att det stundvis är ren & skär tortyr... Jag känner, tänker, hör & ser allt det som ingen annan gör. Som jag skrev tidigare så är det som om att jag inte har något filter. Det är som om att jag inte har någon hud. Jag är hudlös & allting som känns, det känns som att få salt i ett sår. Det svider, bränner, värker & sliter.  För det mesta så förbannas jag över det omsorgsfulla & varma hjärtat som jag besitter. Jag gråter över hur mycket saker & ting känns. Men samtidigt så hade jag aldrig velat att det skulle vara annorlunda. För det här är ju trots allt jag. Jag, bara jag, som helt enkelt känner allt ifrån hat till kärlek så otroligt mycket djupare & starkare än de flesta andra människorna. Nästan så djupt & starkt att bara självaste grejen blir lite poetisk.. Jag känner hellre för mycket än för lite. Jag har alla gånger om för mycket empati, än alldeles för lite. Så om jag resonerar med mig själv så kan jag ju ändå tycka att jag borde vara ganska så nöjd med den jag är. Men så undrar jag, blir man verkligen någonsin helt nöjd? Jag tycker att det är nog så svårt att bara vara, lite nöjd? Jag hittar förvisso ”fel” i lite allt möjligt & om inte mest, i mig själv. Men det är jag nog inte så allra värst ensam om.. Jag har inget annat val än att fälla ut vingarna och lita på att dem bär mig.  Jag saknar glädjen, jag saknar ljuset, jag saknar livslust. Jag saknar viljan, jag saknar orken, jag saknar lusten. Jag saknar hoppet, jag saknar livet. Men snart...snart, så är nog kanske ljusare tider kommen för att få mig att orka stanna...