u t a n d i g . . .

Utan dig.. så har jag tappat bort mitt sammanhang. Jag brukade hänga upp det på kroken i hallen, för då visste jag i alla fall var jag hade det. Men nu... utan dig, så är jag bara en stilla, svag, skugga på väggen du vet, där alla flugorna sitter och gassar om sommaren... Utan dig fungerar inte världen.. Klotet snurrar inte, jag tror nog det har rostat, skruven - som håller tillvaron på plats.. Eller så har de flytt tillsammans; skruven och mitt sammanhang.. De letar kanske efter dig, precis som jag gör - mest hela tiden, för utan dig är det svårt att ens försöka.. Jag tänker att, det kanske inte ens är lönt.. utan dig. För jag gick sönder, mina skruvar gav upp, orkade inte hålla mig med huvudet högt, knappt ens över ytan. -Jesper du hör ju.. utan dig, är allt kaos, en redig röra... Utan dig så blev världen mörk, i alla fall min del.. svart som natten, med en himmel där alla stjärnorna slocknat. Utan dig har meningen självdött och jag vet inte. Jag vet inte hur jag ska gå vidare,- liksom leva, utan dig...?</3