Två sidor, det blir oklart..

Upp, ner, fram, bak, sida hit, sida dit. Förvirrad, vilse, yr, fullständigt bortom det vanliga. Långt ifrån marken - men allt som flyger, måste landa tillslut.Jag kan inte slå bort, titta åt ett annat håll eller bara vända ryggen till. Allt dras till mig, jag drar till mig minsta lilla atom av känslor. Volymen av alla dessa atomer som besatt mig, börjar bli för hög, för tung, för mycket. Jag är proppad, fullsatt av märkliga ting, av sånt som bara gör mig illa, som bara snor min energi & sabbar mitt förnuft. Jag försöker att klamra mig fast i något stabilt, men tappar greppet direkt. Jag försöker att rikta blicken framåt men allt på sidan om lockar min blick & jag kan inte stå emot, jag omfamnas plötsligt av skräcken & osäkerheten för att i nästa sekund återigen hamna i det som jag precis lyckats smita förbi. Det knackar på min dörr - de objudna gästerna är ännu en gång utanför, de kräver att få komma in, att få göra entré i min förvrängda atmosfär. Jag vill inte, men vad händer annars? Varför. Varför. Varför. Lämna mig ifred. Jag har redan gett dem allt vad jag äger, jag har gett dem seger på seger & själv stått med förlusten i mina tomma händer. Mitt fel? Ja, jag var ju inte stark nog.. Men varför blev jag plötsligt så tyst, som om jag tappade rösten i samma sekund som jag gav dem det som jag själv skulle ha haft. Det var ju min makt, inte deras. Min seger, inte deras.. Dumma mig. Jag skäms, ja, jag gör det. Jag skulle ha stått ut, jag skulle ha lättat på trycket tidigare & inte låtit dem fylla på mig med skiten upp till halsen. Egot, vart tog du vägen? Eller var det du? Var det du som med din klumpighet trodde att du på något sätt skulle kunna underlätta för mig? Om så är fallet & så borde du skämmas, ge mig den ursäkten som ändå inte lär spela någon roll nu. För jag måste redan börja om, ifrån start, ruta ett. Igen. Jag vill inte. Jag dras efter, jag dras med in i det som innebär att jag kommer måsta se Djävulen i vitögat, svagare än någonsin, men i hopp om att bli fri. Jag vill inte se, inte en gång till, inte igen. Underlägsen är bara förnamnet & jag som inte skulle återvända hit, jag skulle inte låta mig själv dras med hit. Men vad gör man inte, när kroppen känns ur funktion & psyket som jag trodde var av stål, visar sig vara något annat. Något som smälter av överhetta & rinner ut över en större yta än vad jag är kapabel till att kunna nå. Åh nej, vad ska jag ta mig till? Det blir paniken som står mig närmast till hands, en tillfällig sköld som jag vet, inte kommer att bära hela vägen ut. Jag blir rädd, alldeles till mig & varför får jag ingen syre?! Kanske borde jag gå, jag kanske borde erkänna min svaghet & visa att jag är svag, att jag kan vara svag likaväl som jag kan vara stark..!! Jag har ju erkänt mina rädslor & osäkert radat upp mina brister, framför de typer som inte förtjänar att se dem. Stärkte jag dom då? Kanske. Kanske inte. Men nu tänker jag vara svag, för annars kommer jag inte att kunna bli stark..Virvelvindarna, dom där vidriga, otäcka, iskalla virvelvindarna; vad gör dom för nytta egentligen? Nej precis, ingen alls. Dom river upp, rör om & sprider ut precis allt som jag lyckats få på plats. Men precis, vad finns det för något annat som är så kul, som att förstöra för mig? Eller hur, ingenting... Jag förstår egentligen inte, men jag lossas att förstå, för annars skulle jag inte alls något förstå. Simpelt. Eller nej, inte alls simpelt, istället så stavas det;f ö r s v å r a t, i allra högsta grad dessutom! Och nej - jag gör det inte med flit, utan jag bara blir så, när det blir lite sådär "out of space". Men det är okej att ge mig den skulden, det säger jag faktiskt inte emot. Fast glöm bara inte det faktum att - jag tar inte emot den med stolthet, utan lite mer med "svansen mellan benen". För jag vet ju trots allt att, så som man bäddar, så får man minsann ligga också.Och nej, jag kan inte ta fram några såna där "Meryam-superkrafter", för dom är för tillfället ganska så slut på. Men vad gör jag då? Jo.. det återstår faktiskt bara att se, men än så länge så har min själ bara råkat ut för lite skrapsår & utvändigt bara likaså. Men lever, det gör jag, i alla fulla fall. Och precis som så många andra undrar, så undrar jag detsamma; -Alltså hur orkar jag egentligen? Fast egentligen så gör jag ju inte det, samtidigt som jag gör det? Vadå omedvetet eller vad? Alltså nej, jag blir faktiskt inte klok på detta, vad jag nu vill kalla det "mysterium".. Men ja, ibland kanske man inte behöver förstå allt, fast än man bara vill det. Det ligger väl kanske en liten sanning i "det man inte vet, mår man inte dåligt av", fast å andra sidan, så blir det hela bara en frustration. Nej men snälla Meryam, skit samma. Lämna det nu. Ja okej, jag ger mig. Men bara för den här gång & inte mer än så...