Tre månader utav konstant sorg & saknad..

Hej min älskade Jesper, hur har du det? Jag har det i alla inte så bra, det är tungt just nu. Extremt tungt utan dig är det också... Klockan är 02:06 när jag skriver detta &... nu har jag försökt sova i över en timme.  Du har säkert suttit & skrattat åt mig hela dagen lång idag, så jag behöver nog inte ens nämna något om hur min dag har varit, haha! Jag var extremt trött ikväll & tänkte att; "ikväll lär det inte bli någon match att somna", men jo... För så fort jag släckte lampan & slog igen mina trötta ögonlock, så kom jag att tänka på dig. För det var den här natten för tre månader sedan som du lämnade mig, du lämnade oss.. Jag ser bara dig när jag blundar, ditt namn upprepas i mitt huvud. Låtarna ifrån din begravning spelas om & om igen i mitt huvud & jag kan fortfarande inte fatta att du faktiskt är borta. Än fast jag suttit på din begravning, suttit vid din grav, saknat dig i sinne, åkt förbi din tomma lägenhet, sett folk gråta utav saknaden efter dig, sett folk sörja dig. Än fast det gått tre månader nu, så kan jag kan än inte begripa det. Allt påminner mig om dig & därför så gör det så ont, att jag vet att jag aldrig någonsin igen kommer att få se dig.  Det är få stunder som är lätthanterliga, just för att sorgen & smärtan är så intensiv & stark. När jag var med Jonas & Elias på din grav, så gick mitt hjärta itu, för när Elias sa att han tyckte om dig & att han också saknade dig, så gjorde det så obeskrivligt ont. Orättvisan gjorde än en gång entré - det ska inte behöva vara såhär, du skulle inte behövt ta ditt liv för att få känna dig fri, men det blev så.. Och det gör allt bara så mycket värre, när jag tänker på de.  Du var så mycket mer än allt det trasiga som fanns inom dig. I mina ögon så var du lika bra, lika värdefull, älskvärd & fantastisk, oavsett hur trasig din själ var. Oavsett ärren på både din insida & utsida - för mig så var/är du som den perfekta brodern. Vi hade så otroligt mycket kvar att uppleva & jag kan inte bara släppa allt det. Jag kan inte sluta höra din röst som säger att; "om du ger upp så ger jag upp - jag behöver dig? Förstår du det Meryam!?". Jag kan inte sluta tänka på hur mycket du hade tyckt om vissa saker, hur du hade skattat åt allt som går att skratta åt. Jag kan inte sluta hoppas på att det här bara är en mardröm.  När saknaden väl slår till, så finns där inga begränsningar. Jag kan sitta i timmar & bara titta på fotot jag har på dig, bara se dig in i ögonen & viska tyst för mig själv; "snälla Jesper, kom hem igen..".  Den här sommaren har varit hemsk & inte minst för att du inte har varit med, utan för att det enda jag har tänkt på, är framtiden. Det första året brukar vara värst, det vet jag med erfarenhet av när Emma gick bort. För det är liksom första gången med total sorg & saknad i allt som händer..  Här om dagen så satt jag & kollade ut på regnet som öste ner & plötligt så bara kommer ett minne upp för mig. Ett minne som jag aldrig ens tänkt på förr; Du minns på skogsro, den där kvällen då det hällregnade, åskade & var världens oväder & så fick vi för oss att vi skulle ut & bada? Du var ju som vanligt, först utav alla & jag efter, med två andra! Saken var ju bara den att vi kom aldrig så långt som ner till vattnet, för efter oss så kom ju personalen, skrikandes att vi inte var riktigt kloka som skulle ner i vattnet när det åskade & blixtrade på det där viset! Nu såhär i efterhand så kan jag väl hålla med, men där & då så visste vi ju inte bättre, haha, ellerhur? Jag vet ju att om du kom på något, så fanns de ingen tid för att tänka på konsekvenser, utan du bara körde på - precis som om inget alls skulle kunna vara farligt. Men sån var du & det var något som jag till viss del, tyckte var en väldigt stark & charmig egenskap hos dig (trots att det oftast egentligen kunde innebära farliga risker). Men du gjorde ju faktiskt sällan något som du åtminstone till en viss del, inte visste att du klarade! Trots att du var så vilsen & osäker, så var du mitt i allt så självsäker & framåt, vilket jag än idag inte riktigt har förstått hur du fick det att funka. Det var liksom så mycket som du kunde, som jag önskar att jag också kunde. Jag ser upp till dig, både som förebild & bokstavligen... Och jag önskar att vi fick mer tid än vad vi hann få - samtidigt som ingen är gladare än mig, att vi ändå fick lära känna varandra...  Tiden går & det känns som en evighet sedan jag såg dig sist, samtidigt som det känns som om det vore igår. Det är underligt det här med sorgen, för den gör så mycket med en, som man aldrig riktigt fattar hur det går till. Men en sak vill jag att du ska veta Jesper & det är att jag ser allt det som du ständigt vill visa mig. Ibland tar det tid & ibland märker jag direkt, men tro mig, jag ser & känner, att du går här bredvid mig! Men trots det, så gör det inte mindre ont, för jag kommer alltid att sakna dig så det gör ont. Jag kommer nog aldrig riktigt förstå & den här paniken är så svår att lugna. När tårarna väl börjat rinna, så är dom svåra att stoppa. Och när tankarna väl börjat snurra, så slutar dom inte heller. Varje dag är en kamp, men varje dag är också en dag närmre dig - på riktigt!  Älskade du, min allra käraste bror - tre månader utan dig & betydligt fler väntar, utan dig. Men oavsett vad, så vet jag att du ser att jag försöker & det är vad som värmer mitt hjärta när det känns som allra kallast.. Glöm aldrig bort, jag älskar dig & jag saknar dig så!<3 ~Din syster~