Tillbaks på ruta ett..

Klockan är just nu 03:06 & jag ligger efter många om & men, på en sjukhussäng, på den psykiatriska  slutenvårds avdelningen. Allt började med en enorm ångestattack & slutade med att två poliser satt hemma i mitt vardagsrum....De tog mig till sjukstugan, jag fick träffa samma läkare som jag tre timmar tidigare hade träffat. Vi pratade, han bedömde mig som en fara för mig själv & det var då som helvetet brakade loss. Jag låg på golvet & sparkade iväg britsen som stod framför mig. Jag halvt ålade mig på golvet i panik & dunkade huvudet i väggen. Jag skrek, grät & kippade efter andan. Läkaren skrev ett vårdintyg & nu var jag inte längre fri att bestämma vad som skulle göras eller ej. Det var in i polisbilen som gällde & iväg till Skellefteå. Jag gick ut & la mig på marken, men huvudet i snön & kroppen på den grusiga & fuktiga marken. En utav polismännen hukade sig ner & la sin hand på min axel där jag låg. Tillslut satte jag mig upp & han satt bredvid mig & strök mig på ryggen, han bad mig att andas, men det var omöjligt. Jag skrek utöver mig det sista jag orkade & tårarna nästintill sprutade. De sa;”-Det kommer att ordna sig ska du se”.  Dom var så snälla, glada & skämtsamma, att jag emellanåt hann glömma all ångest & smärta. Men nu, nu knr jag allt på en & samma gång.. Jag får inte ens ha min hörlurar, dom tog ifrån mig alla mina saker & lämnade mig i detta iskalla, sönderslagna & vidriga rum.Jag som aldrig mer skulle tillbaka hit, vad hände med det? Det var inte ens meningen, att allt skulle bli såhär. Men jag får skylla mig själv & hoppas på att LPT’n tas bort imorgon - för den är verkligen inte nödvändig...