Tiden går, sorgen växer..

Just precis idag, för prick tre år sedan så satt du & jag i en båt, på ett hav i Norge. Vi levde livet fullt ut, skrattade & fick uppleva så häftiga saker tillsammans. Du sa till mig; "den här Norge resan var mycket roligare än förra året, för då var ju inte du med". Jag kände mig så behövd & så älskad när du sa så. Jag kände riktigt hur du menade varje ord du sa, att du verkligen accepterade mig precis så som jag var & precis så som ingen annan tidigare då gjort. Just precis idag, en oklar tid någon gång under natten till idag, för prick två månader sedan - så tog du ditt sista andetag, och nu finns du inte mer?? Liksom, vad hände? Minns du vad vi pratade om när vi satt nere vid båthamnen du & jag? Du vet, vi pratade om framtiden, om att bli 18 år, flytta ifrån skogsro, få körkortet, få egen lägenhet. Vi pratade om våra barndomar, om hur mycket det var som vi upplevde ungefär likadant. Redan där & då så bad du mig det allra ödmjukaste, att; "snälla sluta skada dig själv - du är för värdefull"... Aldrig någonsin kunde jag då ana att du idag inte längre skulle vara vid liv, aldrig trodde jag att vi skulle behöva vara ifrån varandra såhär. Jag är utan dig, en trasig syster utan sin bror, en syster som saknar sin bror. Som behöver honom för att orka strida emot världen.  Det känns som igår, samtidigt som det känns som en evighet sedan sist vi sågs. Paniken växer & blir starkare på något vis, för varje dag som går, trots att varje dag, är en dag närmare dig. Den här sommaren hade jag sett så mycket fram emot, för vi hade så många planer, vi hade tänkt så mycket & så långt - men nu så står jag ensam kvar här. Utan dig, med en mängd tårar, som lika gärna skulle kunna dränka mig.. Jag pratar med dig varje dag & önskar bara att jag fick något svar, att jag bara kunde få en kram. Bara få skratta lite, lite till tillsammans med dig & bara få höra dig säga att; "det kommer att bli bra". För när du om någon sa "det kommer att bli bra", tro de eller ej, men det var en tröst, iaf för stunden..  Jag tänker på dig ofta & undrar vad du hade gjort, vad du hade sagt, vad du hade velat, hur du hade reagerat? Det är i så många tillfällen som du bara dyker upp & tack & lov så får jag prata om dig mycket. En sak ska du ha klart för dig Jesper & det är att jag är stolt över att jag fick chansen att lära känna dig & just därför, så pratar jag stolt om dig också! Du var inte bara busig, envis & kärleksfull, utan du var så fantastiskt klok många gånger också. Du var så intelligent & du förvånade mig en hel del gånger! För när det väl krävdes något utav dig, så gav du verkligen allt & lite till. Visst ser du det nu? Hur mycket du faktiskt gjorde & var, som så många saknar & faktiskt behöver... Hade jag bara nått fram till dig där i slutet, så hade jag spelar in vartenda gott ord om dig & gjort allt för att få dig att förstå vad du betyder för människor som fanns runtomkring. "För världen är du bara någon - men för någon, så är du hela världen" & det hoppas jag att du har fått upptäcka nu.  En plikt som jag har gett mig själv är att, fram tills att vi ses igen, så ska jag ha hunnit göra dig riktigt stolt som bror! Vad det kan tänkas vara, det spekulerar jag ännu i, men tro mig... en vacker dag så SKA du, få vara en stolt broder! Jag lovar dig att ge allt, att ta efter din envishet & att försöka krossa rädslor som hindrar mig ifrån att leva ut alla mina potentialer. Och glöm aldrig att, jag älskar dig & jag saknar dig så mycket att min själ försöker slita sig ut från min kropp för att flyga, för att sväva. för att en dag hamna; där du är.. Hos självaste tryggheten där uppe i himlen - i min kära broders famn, igen<3