Tick-tack

Klockans visare rör sig, solen smyger över himmelen och jag följer med i vardaglighetens rytm. Upp, skola, vila, äta, träna, plugga, sova, kämpa, skola, äta. Och tårarna halkar nedför kinderna med tätare intervaller. Ingen människa kan göra så mycket fel som jag, vara så mycket fel som jag. Jag går i skolan med nedböjt huvud och gömmer tårarna under smuts och damm. Så jag försöker förbättra, förbättra om, förbättra igen. Förbättra mer. Förändra. Lämnar över hela min vilja och försöker igen. Men jag blir aldrig rätt. Jag är bara fel. Övertygat utstrålar jag en briljant, men ack så förfalskad, social kompetens. Min utsida uppträder falskt i hela den påklistrade självkänsla, här håller man ryggen rak bara så länge publiken finns kvar. Jag låser omsorgsfullt dörren som leder till källarens monster och skuttar självklart fram i vardagen med outtröttligt engagemang och sprudlande glädje. På andras linser personifierar jag levnadsglädje, ohejdbar pratsamhet och en aning överaktivitet. På sin höjd kan ADHD-varning utfärdas eller ett  ”vara tyst-problem” konstateras. Jag är den som ger svar på tal, med välsmord munverksamhet och en bitande träffsäkerhet. Jag tål att bli emot sagd, jag tål att skämtas med.Det är därför få förunnat att få se den karakteristiska Meryam-skuttigheten drivas på porten. Att förskräckt få skåda mina vanligtvis nyfikna ögon istället uppspärrade i panik skräck. En bortbyting, ålande på golvet i vansinne med döden över bröstet och stämbanden vrålande i maximala möjliga tonvidd, omfamnad av tårar och maktlöshet. Men det är jag, mitt psykiskt söndertrasade, andra jag.Fast än det verkar osannolikt så finns det där, det hotade och skadade vilda djuret som skenar i mitt bröst. Och mina finurliga ögon kan på ett ögonblick att förvandlas till svart hat medan min kropp går till vild attack mot sig själv, i besinningslöst våld i ett desperat försök att tysta skammen som skriker i öronen.Och hur många kan man egentligen ana det antal tunna linjära spår som min hud stoltserar med, eller att mina blåmärken och skrubbsår inte anskaffats i klumpighetens namn. Inte heller skulle någon tro mig om jag delade med mig av tankarna som rasar omkring bakom pannbenet i ljusets hastighet; där slutsatser dras bortom rimlighet och förnuft, där surrealismen är verklighet. Det är min dubbelnatur, som ständigt hotar att kasta mig in i vansinnighetens smärta. En förvandling som kan ske blixtsnabbt, vid rätt förutsättningar för sårbarhet och omgivningens struktur. Jag vandrar omkring i livet som ett förklätt sprängämne, var steg kan utlösa den smällen som låter smärtan explodera i sin fullkomlighet. Och det kan ingen få veta. Trots att sanningen sipprar fram genom sprickor i huden. Ingen kan få veta. Ingen kan få se. För jag skulle inte kunna förklara så någon förstod. (Döm mig inte, snälla, döm mig inte!)