Tankar.Tankar.Tankar.

Tankarna spinner på för fullt i mitt huvud, var tanke tar sin plats & jag kan inte annat än att bara försöka låta dom finnas där. Ingenting är lätt just nu, varken vardagen, livet i helhet eller nätterna. Det är mycket som förvirrar mig, mycket som jag slukas upp utav. Mycket som behöver åtgärdas & mycket som behöver klargöras. Men helt ärligt så anser jag mig inte komma någon vart, utan jag känner mest bara att jag står stilla, inte tar mig någonstans överhuvudtaget. Jag vaknar med samma förhoppningarna varje morgon & somnar med samma besvikelse varje kväll... Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för tillfället, det är inte lätt, inte någonstans. För när man har blivit sviken så många gånger, då är det inte mycket som är så "bara". Det krävs så mycket utav mig hela, hela tiden & det förstår inte vissa. Jag känner mig värdelös jämnt & ständigt, jag känner att; "nej, jag fixar inte det här". Jag minns inte ens sist som jag på riktigt kunde känna mig bra..? Jag går dag ut & dag in, med en inre stress för detta liv. Jag kämpar förgäves varje dag, för att få folk att förstå, för att göra mig hörd & sedd, för att orka falla, för att orka resa mig efter varje fall, för att ens kunna fokusera på något så enkelt som att bara lyssna på någon i ett socialt sammanhang.  Jag är inte den Meryam som jag var förut, jag är långt ifrån henne just nu. Man förändras, det gör man - men nog hade jag önskat att förändringarna som har skett på senaste, att dom hade sett lite mer annorlunda ut, kanske lite bättre förändringar än dom som har blivit. Jag som egentligen är den glada, sociala & trevliga tjejen, jag känner inte alls att jag får vara det ofta nu. Utan just nu så handlar bara allt om att träffa så lite folk som möjligt, om att gå undan för att ens kunna andas & om att försöka bortförklara sig. Jag blir lika besviken varje gång, på mig själv, för att jag blivit såhär. Jag vill ha tillbaka det liv & den lust som jag en gång kände, men de går inte...  Jag vågar inte hoppas på något stort längre, utan allt handlar om att ta sig igenom minut för minut. Jag har liksom aldrig upplevt det kaos & den röran som är i mitt huvud just nu. Det är som att någon bara har möblerat om & stökat ner allt i min skalle. Jag finner ingenting som jag söker & slutligen så springer jag bara runt & runt i cirklar & frågar mig själv vad jag håller på med? För så mycket skuld som jag känner, så många misstag jag anser att jag gjort, så många chanser i livet som jag har förlorat, så mycket lycka som jag gått miste om & så mycket som jag missat bara pga den här jävla sjukdomen - det tär på mig så oerhört brutalt varje dag. Jag brukar föreställa mig vart jag hade vart i livet idag, om det inte vore för att hela min tonårstid hade gått åt till att vara sjuk. Det är så långt ifrån detta som jag vill med mitt liv, såhär hade jag inte planerat starten på mitt "vuxna liv".. Men så blev det & jag kan inte mycket annat än att bara se tillbaka & känna sorg över hur mycket jag missat & hur mycket det är som jag aldrig kommer få någon ny chans till...  Att hela tiden känna att man inte passar in, att man är jobbig som är sjuk, att aldrig kunna göra något utan att känna ängslan, oro & ångest. Att hela tiden vara rädd & otrygg i sig själv, att ständigt vara gå & vara beredd på det värsta tänkbara i varje ny & främmande situation, att inte våga chansa för att man är rädd för konsekvenserna. Att jämnt vara rädd för vad folk ska säga & inte säga, att känna hur folk kollar snett.  -Det är så obeskrivligt hur påfrestande varje liten grej är för mig & att jag dessutom har så lite att säga till om trots att det är i mitt egna huvud som allt faktiskt utspelar sig. Det är en frustration & en väldigt tuff kamp vill jag säga...  Jag hoppas bara på att allt ska börja klarna snart, samtidigt som jag är rädd & känner att stora förändringar är lite för väl obekväma. Men jag måste bara få något annat än det som jag har just nu, för det här börjar bli allt för mycket för min del... Jag må vara stark; men att ständigt vara stark & förväntas ska klara av motgång på motgång, det förstår väl vem som helst, att det håller inte i längden, tyvärr...