”-Ta hand om varandra..”

Varför berättade ingen för mig om smärtan? Varför sa inte någon till mig att livet skulle bli svårt? Varför berättade ingen att känslor för ont & att dom besitter en hel del makt? Varför nämnde inte någon för mig att bortom alla skratt, leenden & fasader, så finns där något så fruktansvärt jobbigt, mörkt & hemskt. Varför varnade ingen mig för världen? Varför fick jag bara se hur ”bra” allting var? Det är ju inte bra. På riktigt så är ingenting så bra som det verkar. Varför berättade inte någon för mig att det skulle krävas oändligt mycket av mig, för att jag ens ska orka överleva? Varför sa ingen att det skulle bli jävligt svårt & göra jävligt ont? Istället för att säga att allt KOMMER att bli bra. Att det BLIR bättre. Det finns ingen garanti på någonting här i livet. Att säga att ”det KOMMER att bli bra”, det är som om att lova mig att det skulle finnas någon slags garanti. Däremot om man säger att ”jag TROR att det kommer att bli bra”, det säger något helt annat & betyder betydligt mer. I den meningarna så finns det en vilja, en tro & ett hopp, om att det FÖRHOPPNINGSVIS, blir bättre.  Vad ska man ens trösta sig med i stunder då det känns som att man bara ska gå i tusen bitar? Att tänka ”det kommer att bli bättre”, det är ungefär som att slänga bensin på elden. Det är en sådan naiv tanke. Man kan inte ta livet för givet, man kan inte förtrösta sig på att saker & ting bara ska bli bra. Att den där icke existerande garantin finns. För saken är den, att det är JAG själv som kommer att behöva se till så att mitt liv blir bra. Jag själv måste finna orken, viljan & drivet till att försöka få mitt liv så som jag vill ha det. När man påstår att ”allt kommer att bli bra”, så låter det som om att alla problem kommer att lösa sig utav sig själva, vilket dom långt ifrån inte gör. Utan allt handlar snarare om att jag ska & måste orka, helt enkelt. Jag måste orka vända all skit som är emot mig & göra mig av med det. Samtidigt som det är väldigt mycket som jag kommer att behöva leva med resten av mitt liv & därav så kommer jag att behöva otroligt mycket hjälp för att jag ska kunna lära mig att leva med allt det som tynger mig.  Allting hade varit så mycket enklare om det bara gick att radera. För det är inte bara en, utan flera gånger per dag, som jag frågar mig själv, hur fan ska jag orka? Hur gör man ens för att orka något som man absolut, överhuvudtaget, egentligen inte alls orkar? Hur övertygar man sig själv att det kommer att gå mindre tungt, bara man orkar ta dig framåt & lyckas passera en viss gräns. Och varför skulle livet bli som det blev, just för mig? Vad fan har jag gjort, som är så jävla hemskt att jag förtjänar all denna smärta?  Jag vill bara kunna få må bra, vara tillsammans med dom som jag älskar. Jag vill bara kunna få skratta & vara den som jag egentligen är. Jag har liksom allt jag någonsin hade kunnat önska mig, men ändå så mår jag inte bra. Jag har det viktigaste utav allt ;folk som bryr sig om mig. Folk som älskar mig. Jag är inte ensam. Men ändå så mår jag inte bra? Vad mer kan jag begära? Precis, ingenting. Såhär tänker nog väldigt många. Men lyssna nu, faktum är att psykisk ohälsa behöver inte beror på yttre faktorer så. Psykisk ohälsa har inte alltid en uppenbar förklaring. Det finns människor som är miljonärer, lever i sitt drömhus, har familj & vänner, men som ändå kan må skit. Psykisk ohälsa kan drabba VEM SOM HELST, NÄR SOM HELST(!!!), likaväl som att vem som helst, när som helst, kan drabbas av cancer, diabetes eller bryta armen. Visst, det finns faktorer så som genetiskt, att man drabbas på så sätt. Men över lag så finns det inget som tyder på att vissa människor inte skulle kunna drabbas av psykisk ohälsa. I dagens (trots allt 2019) samhälle så är det så jävla skevt hur man ser på psykiskt sjuka människor. Man vill gärna gruppera oss människor. Sätta oss i olika fack & påstå att vissa människor är bättre än andra. Helst så ska vi psykiskt sjuka vara i ett fack, medan alla ”normala/friska” ska vara i sitt egna fack. På sociala medier så ser vissa människors liv ut att vara 10/10, topnotch. Men i själva verket så är allting bara en fasad. En jävligt grov sådan också. Det är bara så sjukt hur man väljer att se på oss som är drabbade av psykisk ohälsa. Allting ska verka så komplicerat. Att t.ex. något så simpelt som att hälsa på varandra. Att våga möta blicken på den som blivit deprimerad, det är något som skrämmer så väldigt många människor. Den som möter en psykiskt sjuk människa är så jävla rädd för att få höra sanningen. Rädd för att behöva möta den sjuka människans verklighet, vardag & liv. Det är alldeles för obekvämt & visst kan jag förstå det, men ändå.. Vad är värst i det långa loppet, egentligen? Tänk om vi människor bara kunde se varandra för vad vi egentligen är. Tänk om vi kunde vara lika ödmjuka emot varandra som vad vi är gentemot en person som inte längre finns. En person som t.ex. tagit livet utav sig. Att gråta vid en grav är något som skulle kunna ha gått & som för den delen GÅR att förhindra! Varför inte bara vara ärlig & trevlig mot drabbade människor när dom är vid liv, ist för att vänta tills någon tar sitt liv? Då är det liksom försent.  Har du någon anhörig eller kanske en vän, kollega, någon i din närhet som mår psykiskt dåligt, snälla gör vad DU KAN GÖRA för den personen då! Sitt inte & vänta eller för den delen tro på att personen i fråga ska höra av sig & fråga om ni ska hitta på något. Tro inte att någon som mår psykiskt dåligt ska komma till dig & säga; ”Alltså du, jag mår verkligen skit just nu, jag orkar inte leva. Jag vill ta mitt liv”. För så ser verkligheten inte ut & det är väl just därför som uttrycket ”ta hand om varandra” finns, eller? Skulle tragedin inträffa så vill man inte ha på sitt samvete att man inte gjorde det som man faktiskt kunde för den personen som valde att avsluta sitt liv. Att påstå att en psykiskt sjuk människa aldrig hör av sig, det är så förnedrande. Är man psykiskt sjukt så känner man sig som en börda inför världen & man utvecklar i de flesta fallen någon form av social fobi. Kan man då verkligen begära utav den drabbade att hen ska höra av sig hit & dit? Är det rimligt eller överhuvudtaget ens rättvist? Svar, NEJ.  Vi människor måste ju vara rädda om varandra. Snälla någon, är det så svårt att förstå? Livet är skört hörni & på bara en endaste liten sekund så kan den som du älskar mest av allt i hela världen, eller någon som du bryr dig om, bara ryckas ifrån dig. Det går så fort & hela ens värld kan verkligen vändas upp & ner, totalt. Det är inte värt det. Aldrig är det värt att riskera en annan människas liv. Men ändå så sker det dagligen runt om i vårt avlånga land, i våran värld. Tänk om vi kunde se varandras värde lite mer. Tänk om vi kunde uppskatta tiden med varandra lite mer. För tiden som passerar & går, är trots allt tid som aldrig någonsin mer kommer att komma tillbaka... Du vet inte om när det är sista gången som du ser eller pratar med någon som du älskar & eller bryr dig om. För som sagt, livet kan vända så, så jäkla fort & då är man maktlös, tro mig jag vet..  ”Jag börjar förstå att jag måste släppa mina murar, som jag gång på gång bygger upp för skydd. Kanske måste jag ta mig igenom skammen, acceptera att det finns, sluta mura in den? Ja, jag vet att jag flyr, men inte av lathet. Jag flyr ifrån känslomässig smärta, vill glida ifrån den, inte uppenbara den för dagen. Inte kännas vid den. Jag tror mig bli svag. Men kanske är det just svagheten som jag måste belysa, för att jag någonsin ska kunna lyckas?”