. . T r a u m a t i s e r a d . .

Det pågår ständigt ett krig mellan det sunda förnuftet & allt det trasiga inom mig. Vad jag vet är en sak & vad jag inte vet, det är en annan. Vad som är på riktigt är en sak & vad som hjärnan uppfattar som ett verkligt hot, är en annan. Jag kan inte styra vart kriget kommer att varken börja eller sluta, för en utav mina största fiender är jag själv. Jag krigar emot, för & med mig själv. Regelbundna dilemman som aldrig tycks tona ut i fred.  Hur förklarar jag för min hjärna, som ständigt har sitt ”kamp & flykt” läge på, att det som gör ont, inte är verkligt just nu. Det må vara något som har hänt på riktigt, men det var då. Och då är inte nu, för nu är nu. Nuet gör minst lika ont som då. Det är bara det att det är så förbannat svårt att förklara.. För har man inte själv upplevt trauman, så kan jag inte tänka mig att det är lätt att förstå hur trasig som människa man kan komma att bli & ständigt vara.. Det finns inte någon rättvisa alls i den här trasiga ”trauma-världen” som jag bara tumlas runt i. Det skriks, slits, sparkas & slåss. Varje liten del vill ha sin rätt att få finnas, kännas & där emellan så glöms jag bort utav mig själv. Jag vill inte behöva gå igenom samma helvete om & om igen. Jag vill få hjälp att ta mig förbi detta, men hur? Är jag kanske så hopplös som jag tror.. Jag ber ju om hjälp men får ingen. Vad gör jag för fel?  Jag stöter på minnesfragment som jag aldrig ens snuddat vid förr. Det oändliga skriket som ekar i mitt huvud. Det oskyldiga, älskade, lilla flickebarnets skrik når aldrig en ton som är redo att tona ut. Det blir bara rundgång, för att sedan fortsätta ännu snabbare, ännu mer intensivt än någonsin. Jag vill bara kliva av, hitta stoppknappen, skrika ut min rädsla & falla ner i tryggheten. Min kropp är trött, jag är trött, men allting bara fortsätter. Hänsynslöst så fortsätter demonerna i mitt huvud att mata mig med så mycket osanning som det bara går att mata mig med. Jag ville bli kvitt demonerna innan dem ens flyttade in i mitt huvud på heltid. Jag var så oskyldigt ovetande. Jag var 15 ynka år & redan då så var jag så trasig. Jag trodde & levde länge på hoppet att, ”ensam är stark”, vad jag dock inte visste var att det var så långt ifrån sant. Ensam är man inte stark. Men rädslan för att bli lämnad gång på gång, gjorde att jag i så många år trodde på det, att ensam är stark. Det har tagit mig timmar, minuter, dagar, nätter, månader & år för att inse att livet aldrig någonsin kommer att bli sig likt. Mycket har förändrats genom åren & för varje gång som jag vågat tro att det är påväg att vända åt det bättre, så har allting bara rasat samman. Jag har slitits isär så många gånger. Flera gånger för mycket & fan alltså, smärtan finns kvar. Men hjärnan hänger inte med, den tror att hoten som infinner sig på min insida, är verkliga hot som finns utanför mig. Men det gör dom inte, inte alla iaf. Tröstlös, nedbruten, rädd, ängslig, osäker, hysterisk, dissociationer. Mitt. Liv.  Att växa upp är en chock, för ingenting är som man trodde. De flesta återhämtar sig, blir anständiga människor utan mentala problem. Vissa blir psykiskt instabila för resten av sina liv. PTSD på grund av verkligheten som man levde i som barn. Vad som sker med mig, återstår att se...