Survivor

Jag är en känslomänniska. Jag påverkas till en viss del, alldeles för mycket av andra människor, på gott & ont. Jag avskyr stora som små förändringar. Jag har svårt för att veta anledningar till saker & ting. Jag har svårt för att framföra min talan. Jag är rädd för vad andra ska tycka & tänka. Jag är rädd för att göra fel och eller för att såra någon människa. Jag har tänkt ganska mycket, fast alltså jag tänker ju alltid för mycket & på för mycket, men nu har jag tänkt på en specifik sak.. Inför & när jag skulle fylla 18 år, så tror jag att något hände & att något möjligtvis gick lite fel. Jag tror att jag på något vis blev skrämd. Jag kände väldigt mycket press inför allt & det mesta gick bara alldeles för fort för mig. Jag visste ingenting, samtidigt som många talade om för mig vad som skulle komma. Jag kunde aldrig känna lugn & jag började redan där & då att bygga upp & på rädslan om att jag skulle bli lämnad av omgivningen. Jag fann ingen lycka i det att jag skulle fylla 18, förutom körkortet då, som blev en kämpig start för mig med mitt 18 års liv.  Sedan gick allt bara utför. Sommarlovet oroade mig, jag var rädd för att behöva vara ensam. Jag hade blivit lämnad av BUP & inte tagen emot av vuxenpsyk. Jag visste att alla dom resurser omkring mig skulle gå på semester & jag kände mig bara som en börda för alla runtomkring mig. Min kompis gick bort mitt i allt kaos & nu kunde det verkligen inte bli värre.. trodde jag. Jag visste inte vad sorgen av att mista en som man håller varmt om hjärtat, skulle innebära. Där & då så fanns det inget annat än att försöka överleva en dag i taget. Utmattad av timvis med gråt, orkeslös pga att jag knappt fick i mig mat på en vecka. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sluta gråta, jag trodde aldrig att den intensiva ångesten skulle ge med sig. Jag trodde bara att livet helt enkelt skulle stanna upp där. Jag kunde verkligen inte stå stabilt under en väldigt lång tid. Jag gruvade mig för skolstarten, hur skulle jag ens orka möta tomrummet efter Emma? Det har varit ett mörker & mitt i allt så blev det också mörkt, för så kom hösten. Årstiden som påminner mig om så mycket smärta & som får mig att vilja gå i ide. Hur jag har orkat ta mig igenom dag efter dag, det är en väldigt stor fråga. Jag frågar mig själv hur jag ens orkar & ärligt talat så vet jag inte hur? Jag bara gör det.  Men får alltid vara beredd på & räkna med panikångestens alla plötsliga spratt, de kan lura bakom varje möjligt litet hörn. Jag måste alltid räkna med att allt som jag tänkt göra eller planerat, kanske inte kommer att bli av, för ångesten kan ta över mig. Jag måste förbereda mig mentalt för vardagliga saker & ifall något oväntat kommer, så är jag körd. Jag vet inte ens om det finns något att jämföra med, om hur panikångesten vassa klor skär i mig & hur obeskrivligt outhärdligt det är. Nätterna är ett rent helvete, för då är jag hjälplös, chanslös, maktlös. Jag kan bara ligga där i sängen & försöka förbereda mig på ännu en kamp emot ångesten. Där ligger jag, ser & känner till en början hur mitt hjärta börjar slå allt hårdare & allt snabbare. Klumpen i magen vandrar upp till halsen, för att sedan fastna där & typ försöka kväva mig. Kroppen skakar, jag hyperventilerar, stänger mina ögon & blundar så hårt jag kan. Överleva. Jag måste överleva. Vrider & vänder på mig fram & tillbaka i sängen, med kudden tätt intill ansiktet & händerna greppade hårt fast i mitt hår. Jag vet att jag inte kommer att dö, att det "bara" är panikångesten som driver med mig. Men där & då, just i den stunden, så är det omöjligt att tänka något annat än att man snart, på riktgt, kommer att dö!!  Det går inte att skrika, jag får inte fram ett ord. Jag försöker bara att överleva, alla de 24 timmarna om dygnet. Jag avskyr hur jag drar mig undan, men jag gör det bara med all välmening, av den anledningen att jag inte vill att någon ska se smärtan. Det är en fara för mig & då är det såklart så som jag tänker att det även är, för precis vilken annan människa som helst också. Jag blir arg & frustrerad på mig själv, för allt skulle underlätta om jag bara kunde förstå, så att andra också fick förstå. Men rädslan sätter stopp. Jag vet att ansvaret är mitt att må bättre, men jag lyckas inte & jag skäms för det. Jag döljer mig & får bara allt att bli 10 resor värre. Jag tror att jag gör rätt, men det visar sig i efterhand att det bara gjorde saker & ting värre. Det är som att simma, men aldrig se land. Som att skotta snö när det ännu snöar. Alltid får jag mer av det jag vill ha mindre av. Jag gråter mer än vad jag skrattar, jag känner mig så svag, trots att jag innerst inne vet att jag faktiskt är stark. Jag kan inte ropa "hjälp" rätt ut, för vad vill jag ha hjälp med?  Att rädda mig själv ifrån mig själv? Fast det kan ju bara jag själv göra.. Jag kan bara ropa på hjälp genom destruktiva handlingar. Smärtan syns utanpå då & kanske behöver jag inte säga något då? Fast jag har ju inge något att varken säga eller be om..? Jag får bara ont i magen så fort jag tänker på det faktum att det känns som att jag aldrig någonsin kommer att lyckas åstadkomma något framgångsrikt i mitt liv. Jag står stilla.  Kanske blir jag lämnad, kanske inte. Kanske kommer jag lyckas med att få ett stadigt grepp över kontrollen, kanske kommer jag att förbli en radiostyrd människa som någon annan styr hur som helst. Kanske kommer jag alltid att vara rädd för att må bra & kanske kommer jag att lyckas slå mig fri en dag. Jag vet inte, precis som vanligt. Men något som jag där emot vet, är att jag aldrig någonsin kommer att låta helvetet ta mig för gott. För som jag har kämpat mig hit & sprungit ifrån ondskan gång på gång & delvis alltid lyckats besegra den på ett eller annat vis. Jag menar, har jag tagit mig hit, så kan jag ju inte bara ge upp? Det kan kännas så & jag kan ibland säga att det inte är värt att kämpa mer. Men det är bara svagheten som talar eller bara det ynkliga, trötta, rädda lilla barnet inom mig, som försöker att gömma sig & tala om att leken inte är hanterbar längre. Men styrkan finns hos mig, det vet jag & just därför så får jag väl vara hur svag jag vill, för jag vet att styrkan kommer att backa upp mig när det verkligen krisar. Jag är en överlevare & en överlevare vägrar låta sig förlora något som den verkligen vet, trots allt går att vinna, på ett eller annat sätt!