Sorg. Saknad.. - Du fattas mig!

Vandrar i skogen, på en lite dunkel skogsväg. Plötsligt så sköljer sig en dov känsla över mig. Jag trodde väl det - att det var den, sorgen alltså.. Känner att jag måste stanna upp. Stanna upp för att notera allt det som plötsligt dyker upp inom mig. Känna. Tänka. Analyser. Förstå? Ja, just det - förstå.. Det tar mig inte speciellt lång tid innan jag förstår vad just denna sorgen kommer ifrån. Det är ju du, min allra käraste broder. Såklart att sorgen känns & såklart att du är med mig. Du väljer låtar åt mig på Spotify. Jag tror att du vill att jag ska minnas dig lite extra mycket vissa dagar & det gör du alldeles rätt i. Det är liksom så oerhört, overkligt vissa dagar. Vissa stunder. Ja, alltså overkligt att du inte går med mig här i skogen, på riktigt. Att ditt nummer inte längre är i bruk. Overkligt att jag dagen den 22/6-2017 sa farväl till dig, för en sista gång. Att jag för 563 dagar sedan satt i kyrkan för att sedan lägga en blomma vid din urna..  Det slår mig så jävla hårt vissa dagar. Hur absurt det är att du faktiskt inte lever. Du lever inte!!! Jesper, du är död!? Ja, död. Du. Är. Död. Den meningen. De orden upprepas stundvis, konstant i mitt huvud. Liksom en mantra. Men jag blir fan inte klokare & jag kan inte för mitt liv, tänka mig att detta en dag ska bli något som jag kommer att förstå fullt ut.. Detta är inte något som jag, med tiden kommer att kunna acceptera. Jag kommer (förhoppningsvis) att leva, resten av mitt liv, med en bestämd åsikt om att detta var & är, helt & håller oacceptabelt! Jag vet. Man ska inte älta i det som vart, för det går ändå inte att ändra på det förflutna. Men missförstå mig rätt; Detta är inget som man bara ”nä fan, nu släpper jag detta & blickar framåt”, liksom jag har förlorat min bästa vän, min broder från en annan moder. Säg inte till mig att detta är något som jag ska sluta ”älta”, för det kommer jag ändå aldrig att göra. Det är för mig, så obegripligt.. Liksom återigen, hur samhället bara stod & såg på medan en artonårig grabb. En son, ett barnbarn, en storebror, en lillebror, en kusin - världens bästa vän, sakta men säkert tog sitt liv!!? Jag vägrar att se på det hela, som om det skulle vara någon slags ”olycka”, för det var det inte. Detta hade kunnat förhindrats, så jävla många gånger om. Jesper, du hade så jävla mycket liv kvar att ge. Du hade dina planer, dina drömmar & dina mål. Du hade så mycket, som inte någon annan människa har. Dina egenskaper var unika i sig självt. Du, var unik, i dig själv. Jag är lika glad att jag fick äran att lära känna dig, som jag är ledsen & helt förstörd, för att jag förlorade dig. Jag förlorade en utav de viktigaste människorna i mitt liv, alldeles, alldeles för tidigt.. Jag undrar så ofta, vem du hade varit om du hade funnits kvar i livet idag.. Mest troligt samma underbara Jeppe, men med kanske lite mera erfarenhet av livet. Du hade nog busat på som vanligt, jävlats & gjort sattyg som bara du kunde. Du hade nog varit samma, genom-jävla-underbara Jesper, med så mycket kärlek & liv, till andra att ge..  Det gör verkligen så ont & då menar jag ONT(!!!!), när saknaden slår undan marken på mig, såhär hastigt & plötsligt. Då jag liksom bara famlar omkring i denna sorg, i ett väldigt overkligt, jävligt desperat men ändå rimligt sätt, för att finna ditt skratt. Bara få höra din röst en sista gång. Bara få en sista kram. Bara en sista blick. Bara, bara ett sista ögonblick med dig. Är det så mycket begärt? Ja, jo det fattar jag ju att det är. För du är död. DÖD. Du lever inte min broder. Du är död. DÖD. Min själ dör lite mer, för varje gång som jag måste försöka intala mig själv, om att du är död. Att du dog för 612 dagar sedan.  Du är så jävla långt bort, men samtidigt så nära du bara kan komma mig. Fan. Jag saknar dig min älskade lillebror. Du fattas mig i varje andetag jag tar. I varje andetag som jag först tar för dig & sedan för mig. Jag vet att du hör mig. Du ser mig. Du skyddar mig. Du lever inom mig, i mitt hjärta. För alltid, så kommer jag att älska dig. Inte ens din död, fick mig att ändra på hur mycket jag älskar dig & då lär inget annat få mig att älska dig mindre.. Fortsätt att vara mig såhär, lite extra nära, jag behöver det. Jag går sönder utan dig, samtidigt som jag vet - att du alltid, alltid är med mig. Det är bara lite svårare vissa dagar, men just dessa dagar, då känner jag av din närvaro lite extra!  Jag tänder ett ljus för dig idag, för jag saknar dig lite extra mycket, älskade, älskade du.. Håll min hand, skydda mig, var mig nära, vägled mig. Vi ses snart igen...<3 Din syster