Sometimes i feel like giving up.. but i just can’t...

Ovissheten förlamar mig. Tar sig in i varenda cell och driver den till självföraktets mörka vrå. Ett utdraget dråp. Ett sakta självmord. Jag försöker att röra mig mellan rummen men kommer ingen vart. Benen vägrar bära mig och kroppen har slutat lyda, totalt. Jag blir liggandes i sängen med händerna hårt pressande emot huvudet. Försöker vila där. Låta en annan kraft få hålla mig uppe för jag klarar inte av det själv. När jag slår upp ögonen igen är de fyllda utav tårar. En klump i magen. Jag kan omöjligt navigera mig. Tårarna skymmer min blick och det hämmar min vilja. Men nu, här och nu finns en famn, liknar en stilla hamn, som jag kan luta mig tillbaka i & bara låta det vilda förgås med det vilsna..  Tillsammans. Försöker bryta ner livet i små beståndsdelar för att överleva det. Fokus andning. Mat. Sömn. Ömhet. Kan inte leva mer än en minut i taget. Kan inte andas klart. Klarar inte av några vida perspektiv. Befaller mig själv att resa på mig. Måste ta mig upp från detta eviga mörkret. Jag sjunker här. Dränks sakta. Snart kommer hela jag vara under vattenytan och därifrån finner jag inte ljuset igen. Måste bryta mig loss innan jag är helt uppslukad. Det tar all min energi, kräver all min vilja. Kanske står jag där, kanske inte. På två ben. Svajig. Omtöcknad. Orkeslös. Samtidigt som ett driv för mig, finns hos andra. För hos mig finns inget. Deras övertygelsen om att jag kanske kan överleva det här. Att jag måste överleva det här. Dom vill inget annat, jag vill inget annat. Det finns, inget annat.  Fylld av omättlig sorg, frustration & fruktan.. men med lite hopp ifrån en fin omgivning, så tar jag ett steg i riktning mot mina (förhoppningsvis) mål. Än om jag blundar, är rädd, jävligt rädd & helt ärligt väldigt skeptiskt, så gör jag det. Kan inte begära för mycket av mig själv. Jag begär inget alls. Jag begär på tok för mycket. Att bara andas är tillräckligt. Sluter ett avtal med min medhjälpare ångesten. Jag kan ge upp imorgon. Jag ska klara av idag...