Some days...

Vissa dagar så känns bara allting så oerhört vedervärdigt. Varför ska jag fortsätta, tänker jag? Varför ska jag stå upp för något som ändå känns så stort & mäktigt i jämförelse med mig? Varför ska jag kämpa för min rätt att få vara människa, när jag ändå bara gång på gång blir nekad? För visst är det väl så att man många gånger känner sig hopplös inför denna värld.. Ibland känner jag mig värre än en brottsling, som om det vore jag som har gjort något som skulle vara fel eller olagligt. Men det enda som jag har gjort är att jag bara har försökt att vara mig själv, i ett totalt mörklagt samhälle.  Jag har aldrig känt något behov av att gå samma väg som andra människor, utan jag har de flesta gångerna tagit till min förmåga att själv kunna känna efter vad jag vill. Det har många gånger varit en självklarhet vad jag vill, men det har även varit svårt vissa gånger. Jag blir nog faktiskt mer styrd utav mig själv & mina egna känslor, än vad jag blir av andra människor & deras åsikter. Jag gör sällan sådant som inte känns bra för mig, så allt som känns obekvämt håller jag mig borta ifrån. Det kan vara på både gott & ont, speciellt när det kommer till att våga testa nya saker. Det är ingen hit hos mig, jag tycker mest om det som känns & är bekant för mig. Jag skulle kunna tro att det har med att göra att jag är så oerhört rädd för att misslyckas. Det är nog min största skräck här i livet; att misslyckas. Det konstiga är hur mycket jag tror på mig själv, men inte vågar lita på allt vad jag tror & vet. Det är en kamp många gånger då jag vet så väl att jag mest troligt kan något, men inte ens vågar försöka, endast på grund utav rädslan för att misslyckas & falla.  Många gånger så försöker sig mina känslor på att få mig att tro saker som är långt ifrån det optimala. Oftast med hjälp utav att bara ösa på med alla möjliga olika känslor som är så starka & så talande, att jag nästan viker mig utav obehag. Vissa gånger så blir det så tydligt för mig att det hela bara är ett spel, att det är mina känslor som driver med mig. Att då försöka tänka;- "Det är känslorna. Det är "bara" känslor. Känslor Meryam. Känslor." Det är varken lätt att tänka eller lätt att överhuvudtaget ens kunna förstå! För medan allting känns så starkt men i själva verket "bara" är något som känns, så kan det många gånger ta över mig helt & hållet, faktiskt. Jag kan måsta springa emellan känsla & tanke i flera timmar, innan jag har lyckats överrösta dom där jäkla känslorna med mina tankar. Vissa gånger så går det inte ens & det är dom gångerna som jag får känna på hur det känns att vara utanför. Jag känner mig utanför min kropp, utanför mitt egna förstånd. För mina känslor är inte vad jag vill. När jag inte kan styra mina känslor, så blir inte jag längre Meryam.  Tänk dig att någon gör något utöver din vilja. Fastän du står & fullständigt skakar utav rädsla, du ber på dina bara knän om att, "nej, snälla gör inte så. Jag vill inte!" så görs det ändå. Du har inte längre någon kontroll över varken dig själv, eller den situation som du befinner dig i. Dina ord innehåller inte längre något värde, dina ord är så lätta & så betydelselösa. Tillslut så låter man det bara få hända, för man inser att de resurser som man står på, inte räcker ända fram... Det är varje gång en lika stor besvikelse, det gör knappast mindre ont & jag i alla fall, jag lär mig aldrig hur ont det gör. Jag kommer nog aldrig att acceptera smärtan eller ens en gång låta mig själv bli van den. Det vore att förminska mig själv & som att spotta på min egna självrespekt. Jag ska A L D R I G behöva bli van med att må psykiskt dåligt, då hjälp faktiskt finns att få, men jag inte får den. Jag är människa, precis som vem som helst & jag har lika mycket rätt till ett värdigt liv som vad precis alla andra människor faktiskt har. En människa som brutit benet behöver ett gips för att läka, i värsta fall även en operation - för att läka.En människa som mår psykiskt dåligt behöver också hjälp. Jag skulle dock vilja påstå att det är lite mer individuellt när det kommer till det psykiska, men det är fortfarande hjälp som krävs. Jag skulle behöva terapi, kanske någon medicin (som jag själv går mer på att ta...), sedan är det folk som bryr sig, som är viktiga för mig, som jag behöver & det är det som hjälper m i g  att läka.  Jag kan knappast räkna på en hand hur många gånger jag har behövt utsättas för vanmakt utav respektlösa & hänsynslösa människor. Endast på grund utav den helt & hållet vidriga synen som finns på psykiskt sjuka/funktionsnedsatta människor & som dessutom fortsätter att leva vidare i vårt samhälle!! - Här - varsågod att försöka ta bort dessa ärr!-Det kan du inte, eller hur? Dessa ärr hade aldrig behövt finnas, om det inte vore för den hjälpen som jag aldrig fick. Dessa ärr hade inte behövt täcka mina armar, ben & min hals, ifall rätt hade varit rätt. Men nu är det jag som får stå för dem, för nu sitter dom här ärren här, lite var som helst på min kropp. Nu är det jag som stundvis får skämmas, jag som får dras med en orättvis skuld. Det är jag som för alltid kommer att bli påmind - påmind om det samhället som inte var utrustad med tillräckligt många soldater som kunde gå ut i det krig som pågick mellan mörkret & ungdomen, [wow, vilken försvarsmakt].  Det var ingen som vandrade på ångestens fält för att säga åt mig att se upp för minorna. Det var ingen som försökte förhindra att krig efter krig skulle återupptas. Det var ingen som försökte förhindra. Ingen förutom jag; -en trött, kall, utmattad & blodig krigare som stod där på minfältet med sårade fötter & regnet som piskade rakt ner i mina vidöppna krigsskador. Trots det så var det bara jag. Bara jag som ständigt inte hade några andra alternativ. Medan andra såg på, så fortsatte jag att ensam vandra emot min allra största fruktan - livet. Det var ingen lek, jag sade att det inte var någon lek. Jag sade att det var krig!! Hör du? Förstår du inte..? Krig!!! Ett sjuhelvetes krig, som j a g tvingades handskas med, helt själv.. Kriget som tillslut stulit mitt förtroende för att vi människor tydligen ska ha några slags rättigheter just för att vi är människor? Men...har vi på riktigt det? Är det bara så att alla människor tyvärr inte får det som är rätt, utan lite mer utav det som bara är så fel? Vet du en sak? Jag litar inte på lögner längre, jag är smartare än så. För tro mig, jag har sett hur du lägger dina kort. Så fruktansvärt fult. Men vill du veta ytterligare en sak? Vidriga samhälle, jo, det är nämligen såhär att... du är djupt sjuk & du är en risk för andra människor! Så snälla gör bland annat mig en tjänst och - sök hjälp själv, så ska vi sen se, vem som gråter & inte gråter längre! :-)