Som förlamad..

En förlamande trötthet har intagit min kropp och har bott i mig i några veckor. Vem kommer inte då på besök? Jo, ångesten kommer sakta men säkert krypandes. Den börjar som en olustig känsla i magen, knappt märkbar. Sen blir den större och hårdare tills den tillslut omfamnar hela mig. Just nu tror jag att det är tröttheten som gör att ångesten slår rot. Jag känner mig instängd i min egen kropp. Förlamad. Energin skakar galler, släpp ut mig, låt mig bli fri! Men kroppen svarar inte på dess rop. Hade jag vetat hur länge jag skulle vara fängslad, instängd i denna mörka håla så hade det känts bättre. Jag hade kunnat räkna ner dagarna, känt mig lugn, för att jag skulle vetat när min tid kommer. Men som det är nu vet jag inte när…eller om..jag någonsin kommer att bli utsläppt.  Och det gör mig rädd, ångestfylld. Rädd för att jag fått livstid, rädd att bli fast här, föralltid. Jag har varit här förut, inlåst. Suttit i mörkret på det kalla hårda golvet och väntat, bara väntat, på att en dag få bli fri. Även om jag blivit straffad och befunnit mig här förut så tappar jag alltid grepp över tid och rum. Jag vet inte hur ofta eller hur länge jag befunnit mig här, det enda jag vet, är att jag ALLTID är lika rädd. När jag väl blir frisläppt så springer jag, springer så långt bort jag kan komma. Bara springer och springer, utan att vända mig om. Rädd för att stanna, rädd för att återigen bli fångad. Springer så fort jag bara kan. Men oavsett hastighet eller håll, så hinner den ALLTID ikapp mig…tröttheten. Och tar mig tillfånga igen, igen och igen. Nu när jag befinner mig i den mörka hålan så tänker jag att när jag väl kommer ut, så ska jag inte springa längre. Jag ska inte gömma mig, kanske borde jag stanna kvar, bara sitta här, med dörren öppen. Ta några försiktiga steg ut, då och då för att njuta av friheten. Men i draget när dörren väl öppnas, så blåser dessa tankar iväg, ut, och jag ser dem aldrig igen. När jag får se ljuset, känna frihetens vindar mot mitt ansikte så förvandlas jag, likt en kalv på grönbete. Jag springer, hoppar och studsar och inget, INGET kan få mig att stanna. Allt går för fort...