Sökandet fortsätter..

Ibland känns det bättre att vara tyst än att berätta för andra hur du egentligen mår, för det gör så otroligt ont när man inser att dom gör allt i sin makt för att lyssna på dig – men dom kan inte förstå. Mycket pågrund av att det man berättar inte är logiskt för fem öre, och att man själv inte ens förstår. Ibland vill jag bara att folk ska förstå hur dåligt jag kan må, även fast jag inte alls berättar det. Ologiskt återigen, men det är så min hjärna fungerar. Som en cirkus av ologik & kaos - varje dag.Varje tanke är en kamp, varje andetag är ett evigt krigande & ibland tror jag faktiskt att jag inte kommer komma ut oskadd på andra sidan. Jag bara faller djupare ner i mig själv, och jag har ingen aning hur jag ska hitta min väg upp.. Ni vet när det är strömavbrott eller helt enkelt bara mörkt och man går i en lång korridor av något slag & gör allt man kan för att hitta lampknappen – för att hitta ett ljus i allt mörker? Man börjar kanske inte alltid med att känna sig rädd, men man blir garanterat stressad och frustrerad. För varför kan man inte bara hitta den där lampknappen så att man kan se någon gång? På många sätt känns det så i min kropp. Jag har ramlat huvudstupa rätt ner i ett kolsvart hål och väl där famlar & ramlar jag runt – och allt jag vill är bara att hitta den där stegen för att klättra tillbaka upp till toppen igen. Toppen & ljuset – och det viktigaste, säkerheten.Jag förstår verkligen att folk tycker att det är jobbigt & konstigt att jag bara försvinner bort ibland. Slutar prata mitt i en mening, fastnar med blicken ut i intet och bara blir helt blank. Jag förstår att det verkar otroligt nonchalant & rent ut sagt otrevligt – jag hade också tyckt det. Ja, jag tycker också att det är sjukt otrevligt av mig. I många fall brukar jag dra någon vitlögn för att få samtalet att fokusera på något annat än mig själv, för jag skäms. Och det sitter inte i att jag är ointresserad – aldrig någonsin. Utan jag försvinner. Ingen aning om vart, men jag finns inte kvar i samma värld som jag var i bara millisekunden innan. Oftast gör jag allt i min makt för att inte låta mitt huvud bara flyta iväg mitt i allt, men till slut tar det alldeles för mycket energi – och jag klarar det inte längre. Många gånger förstår jag det själv till en viss del och går hem, eller låser in mig själv någonstans – eller, det värsta scenariot, så är jag kvar mitt i kaoset men jag är inte riktigt där. Det känns nästan som jag kan tänka mig att det gör när man är påväg att drunkna, bara att jag sitter med andra människor & ser alla dom runt mig – och dom andas, men jag gör inte riktigt det. Hemskt jag vet, men ibland är allt bara så hemskt och man måste låta det vara det. Ibland kanske man bara måste ner så långt i botten, för att verkligen kunna uppskatta hur underbar toppen är. Så – även fast det låter konstigt & helt fel, så drar jag mig undan när jag mår som absolut sämst. Ibland får det mig såklart att må sämre, men i många fall får det mig att inse att den enda som kan lösa hela den här helvetes cirkusen är just jag. Jag är mitt egna problem & min egna lösning – men att hitta den balansen är ett av det svåraste jag har försökt mig på. ”Det har jag aldrig testat, men det klarar jag säkert” som Pippi Långstrump hade sagt… Den som väntar får se, men jag vill verkligen bara kunna klara det.Jag får ofta frågan om jag inte vill leva längre, mestadels av läkare & psykologer. "-Såklart inte!!" svarar jag nästan alltid. För jag vill absolut inte ta livet av mig – mitt liv är ett liv värt att leva, som Peter Jöback så otroligt fint sjunger. Däremot så kan jag väldigt ofta känna att jag inte riktigt vill finnas & hur skönt det hade varit att bara inte finnas för ett tag. Inte för alltid kanske, men bara för ett tag. Jag vet att det kanske låter sjukt & väldigt onyttigt när jag redan lider av panikångest & allt där emellan, att ha dom här tankarna – och tro mig, hade jag fått välja hade jag valt bort dom, alla dagar i veckan. I dom få stunderna av klarhet som jag får ibland, så blir jag riktigt vettskrämd för mig själv, men det finns inte så mycket jag kan göra åt det – försöka kämpa bort dom fungerar inte heller, det var ett av det första jag ville & försökte göra. Nu har jag istället sakta börjat inse att jag får försöka acceptera att dom tankarna & känslorna kanske aldrig försvinner – att en del av mig kanske alltid kommer vilja gå upp i rök. Så länge jag inte gör det har jag ju faktiskt vunnit på något sätt. Jag gör allt i min makt för att försöka lista ut hur det känns att vilja leva varje sekund, av varje dag – det är nog det jag har tappat, livslusten. Och jag kommer leta in i det sista efter den, om det så är det sista jag gör. Som ni redan har förstått så skriver jag om ett av det absolut värsta jag vet – min ångest. Under många månader & år så har jag låtsas som att det inte existerat, oavsett hur mycket många andra har försökt att banka in i mitt huvud att den var riktig & att den snart skulle börja äta upp mig inifrån. Vilket den började göra och då blev jag rädd istället för att blockera. Jag tackar mig själv för det varje dag – utan medicin & delvis proffs hjälp, så kan jag ärligt talat inte säga om jag hade suttit här idag. Men jag är glad att jag gör det! Jag kanske aldrig kommer att vara riktigt ärlig mot någon när det kommer till mitt dåliga mående, kanske kommer jag fortsätta att hålla mycket inom mig – men det är okej för stunden, absolut inte föralltid. Men just nu. För jag måste försöka fokusera på det som håller ihop mig, istället för det som bara river mig i stycken – och det behöver jag kanske göra på egen hand, jag vet inte. Jag ska ta mig upp över ytan & börja speja mot toppen – som bara kommer komma närmre tillslut, någon gång.Jag skriver för att ge mig själv styrka och verkligen inte för att få folk att tycka synd om mig. Allt, verkligen vart enda litet ord är helt ärligt – tro det eller ej. Ett sätt att se på det är att jag skriver för att utforska mer om det som skrämmer mig mest av allt i hela världen, mina egna tankar. Och så länge jag skriver, pratar eller bara försöker vara öppen med allt, så vinner jag över alla hjärnspöken. Kanske inte föralltid, men för stunden. Jag hade gärna sett att jag kanske istället kunde känna mig tillräckligt säker att ta allt det här med någon – men jag har väldigt svårt att lita på folk så mycket, att verkligen lita på någon med allt jag har.. För även min egen skugga lämnar mig när jag är i mörkret och den pressen kommer jag nog aldrig kunna sätta på en annan människa. Och sen får man aldrig glömma – ingen annan ser världen som du gör, vilket gör att ingen annan kan berätta historien som just du behöver berätta. Vi är alla på samma planet, mestadels iallafall, och vi har alla våra egna helveten att ta hand om – bara olika djävular som styr. Som Stephen King så bra förklarar det ”Monsters don´t sleep under your bed, they sleep inside your head” – och det stämmer på så många sätt att det nästan är skrämmande.Nu tror jag att jag har fått ut allt det jag behövde för stunden – och en gigantisk guldstjärna till er som har kämpat er igenom hela denna novell. Det betyder mer för mig än ni förstår. Ett leende är lycka du kommer hitta rakt under din näsa. Jag är ung, men inte liten, fast ändå lite liten. Jag är en krigare, men inte speciellt tuff. Jag är glad, men även väldigt ledsen. Jag har ändå en gnutta tro på att allt kanske kommer att bli bra tillslut – och jag kommer då minsann inte att ge upp i första taget. Ikväll ska jag kolla en extra gång under sängen innan jag släcker lampan. Om tystnad infinner sig när jag inte längre finns, så ska jag banne mig höras så länge jag finns!