Smärtan tär sönder mig..

Skulle kunna vara modig om jag ville, men sorgmodet stoppar det... Världen är mig utanför för tillfället. Jag vet mer än vad jag borde veta. Känner mer än vad jag borde känna. Tänker mer än vad jag borde tänka. Går sönder när jag egentligen borde börja bli hel. Lever i en kropp som håller på att driva mig till vansinne, hundra gånger om & om igen.. Mitt psyke tar så mycket stryk just nu, att jag snart inte vet vad jag ska ta mig till. I förrgår blev smärtan så outhärdlig, att det fick bli akuten. De pumpade bland annat, via dropp, i mig en hel del smärtstillande. Allt ifrån morfin, alvedon, & voltaren, till lugnande (stessolid). Smärtan avtog ytterst lite, jag var så otroligt jävla slut på. Jag hade fullständig panik till & från. Har inte så detaljerade minnesfragment av den där hemska kvällen. Jag varierade mellan att hyperventilera & slumra till i M’s famn. Jag är så trött på denna smärta. Så oerhört jävla slut på. Jag gruvar mig i princip varje kväll för att sova, för jag ser knappt inte ens sömn, som en ”temporär lösning” längre. Jag ser det bara som att ”öppna upp dörren”, till en minst lika förjävlig dag, med smärta, panik, tårar, ångest & ytterligare ännu mer smärta. Jag och min kropp har aldrig varit vänner. Inte på något sätt alls. Inte på någon front, inte överhuvudtaget. Som läger är just nu, så är vi definitivt inte alls vänner... Min kropp gör uppror, smärtan tär sönder mitt psyke & mitt psyke tär sänder min kropp. Allt är som en enda stor, ond cirkel & jag bara snurrar runt i denna cirkeln. Skriker Stop. ”Jag. Orkar. För-I-Helvete(!). Inte. Mer.” Bryr sig min kropp om det? Så fan heller. Jag undrar hur mycket en människa, hur mycket Jag, egentligen ska behöva orka ta? Som om den psykiska smärtan inte vore nog? Tydligen inte. Och jag tänker bara att.. att detta är någon typ av ett straff, för att jag inte tagit hand om mig själv, min kropp. Jag har bara kört på & vägrat att stanna upp för att ta hänsyn till de signaler som kroppen har gett mig. Jag har liksom bara tagit min styrka, kraft & energi för givet, helt utan att ens tänka tanken om att jag faktiskt bara är en, människa... Det känns som att jag kämpar förgäves, helt ärligt alltså. Jag försöker bita ihop, tänka att; ”det kommer att kännas bättre, snart..”. Men nej, det blir inte bättre. Aldrig att det blir bättre.  Jag är tjugo år(!!?) och jag har en kropp som jag kan tänka mig, att det är att ha lm man är åttioplussare, typ. Det känns, hemskt. Det går inte en dag, utan att jag får sån extrem ångest över hur hela mitt liv, min fysiska, såväl som psykiska hälsa bara känns helt åt helvete. Jag ställer mig frågan om & om igen; ”Vad är meningen med allt detta?”. Allt jag kan se, är att jag helt enkelt bara, förtjänar detta..(?) Jag blir så likgiltig inför livet, när allting gör såhär ont. Jag ser inget vackert, inget som lockar eller något som motiverar mig speciellt mycket till att sträva efter något bra. Min grundinställning är; ”Allting kommer gå åt helvete hur som helst!”. Helt ärlig så kan jag inte, jag vågar inte tro eller hoppas på något annat, än att allting bara kommer att bli skit ändå. Jag känner hat gentemot min egna kropp. Jag känner hat till min elaka, vidriga hjärna, som manipulerar mig in i det sista.  Liksom - när ska all denna skit få ett slut? När ska jag få kraften & viljan & orken tillbaka. När ska JAG, få mitt liv ”tillbaka”(?). När ska JAG, få känna något annat än all denna jävla smärta?  Jag har väldigt svårt för att se på något som positivt just nu, förutom att jag tack & lov befinner mig där jag befinner mig, just nu. Det är jag oerhört tacksam för, verkligen! För jag tror faktiskt inte att jag hade levt idag, om det inte vore för att det finns eldsjälar som räddar, tröstar, älskar & bryr sig om mig, när jag inte är kapabel till något utav det själv...  Livet är långt ifrån en dans på rosor, men vad gör man? Kämpar vidare. Liksom, det får bära eller brista. Jag känner mig svag, värdelös & återigen totalt jävla värdelös.. fast jag vet ändå, att jag är så mycket mer, än allt det som sägs i mitt huvud. Men det är svårt, det här med att kunna skilja på sanningar & lögner, när man är såhär pass trasig & skör, som vad jag är...