Sjuksköterskor - vardagshjältar!

Till en början - helt främmande människor. Nu - mina förebilder & hjältar. Utan dem så hade inget fungerat. Utan dem så hade inte så många fått hjälp. Utan dem så hade systemet kraschat. Utan dem så hade vården aldrig gått runt. Utan dem så hade jag varit hjälplös. Utan dem så hade jag nog inte levt. Dom vakar & finns som det team dom är, till för den som behöver, uppdelade så hjälp finns tillgänglig dygnet runt. Dom sliter om dagar som nätter, gör allt för att vara alla till lags & hjälpa så gott de kan. Dom har ett ansvar och uppgifter som många gånger kan handla om liv eller död. Dom ska serva, trösta, förmedla & ge generell men även "specifik" omvårdnad. Dom måste många gånger skippa sina egna behov & ta andras istället för sina, i första hand. Jag pratar såklart om våra sjuksköterskor, som finns för oss & som jobbar inom vården. Är det något yrke som jag verkligen beundrar, så måste det nog vara sjuksköterske yrket. Om jag ändå bara visste hur jag någonsin skulle kunna tacka just de sjuksköterskor som jag fått lära känna & som jag fått förtroende för. För dom om någon, är vilka som ända sedan dag ett, har kämpat häcken av sig för att hjälpa mig. Dem har gjort mer än vad de egentligen "ska" & "kan". Dom har visat för mig att medmänsklighet faktiskt inte ännu, har dött ut helt. Dom har fått mig att lita på vården alla de gånger som jag egentligen varit livrädd & inte vågat be om hjälp, pga tidigare traumatiska upplevelser inom vården. Dom har beskyddat, bevarat, försvarat & ALLTID funnits där för mig när det har varit tufft!! Dom har gjort allt ifrån att torka mina tårar, till att se till så att doktorerna gör sitt bästa när de bemöter mig. Dom har kramat mig, sträckt ut deras händer till mig alla de gånger då jag skakat av rädsla. Dom har tröstat mig, sett till så att jag somnat tryggt alla de gånger då jag varit helt hysteriskt tagen utav ångesten. Dom har lyssnat, i timmar. Dom har ringt samtal på deras lediga tid, för att informera chefen när läkare betett sig illa. Erbjudit mig att bara få sitta tillsammans med dem istället för att jag ska sitta ensam hemma. Dom har visat att dom bryr sig, på riktigt. Dom har inte bara sagt "du vet att vi bryr oss" - nej, utan dom har sett till så att jag verkligen har uppfattat det & tagit till mig det! Dom har fått mig att självmant komma till dem när det blir & är jobbigt. Dom frågar, försöker ständigt deras yttersta för att jag ska få det så bra som möjligt.  Tillsammans med dem så kan jag alltid vara ärlig. Jag vet att till dem så kan jag alltid komma & vara precis så som jag är; glad som ledsen, arg som apatisk, gråtandes som skrattandes. Aldrig någonsin har de dömt mig & aldrig någonsin, så har dem ens försökt att på något sätt klandra mig för mitt mående. Dom flesta gångerna så lämnar jag sjukstugan med ett lättat hjärta & ett leende på läpparna. Dom får mig att känna mig sedd, respekterad & tagen på allvar - alltid. Allt det som dom gjort & ständigt gör för mig, är tyvärr i n t e alltid uppenbart för a l l a som jobbar inom vården, men för de flesta & fram för allt för dem som jag syftar på, så är ett gott bemötande & omvårdnad av andra människor en uppenbarelse för dem! Jag önskar att jag kunde ge dessa fantastiska människor, dessa godhjärtade sjuksköterskor, något som verkligen kunde beskriva den tacksamhet som jag känner över allt det som dom gjort för mig! Jag inser dock att det knappast finns något som skulle kunna visa dem min tacksamhet. Det jobb som dom gör är knappast något som vem som helst skulle fixa - för det är inte bara, att utbilda sig till sjuksköterska. Det krävs så mycket, mycket mer än en utbildning; - Det krävs förståelse för andra människor, empati & att kunna tänka rationellt i de mest pressande & stressande situationer. Att kunna bemöta en helt främmande människa & få den personen att känna sig omhändertagen & trygg. Att kunna ta hand om allt ifrån en sjuk patient, till att förmedla tråkiga besked till anhöriga. Att orka, trots att kraven är enorma, att tänka ett steg längre & att klara av att handskas med allt ifrån en bruten arm till en själsligt, trasig tonåring.  Dom förtjänar alla applåder, all kärlek, en stor eloge & all heder som bara går att ge. Som sagt - jag vet inte vad jag hade gjort utan de sjuksköterskor som så ödmjukt, alltid har tagit hand om mig & som alltid har kunnat se till mitt egna bästa, alla de gånger då jag själv inte har kunnat göra det... Från djupet av mitt hjärta; jag är er så evigt tacksam som det bara går att vara!  All kärlek & respekt till er - verkligen!<3