"She distanced herself - to save herself"

Hela jävla livet gör ont. Varje andetag känns som ett slag i magen. För varje steg jag tar, så blir jag bara svagare. Ondskan fortsätter att styra. Känslorna är för många & min förmåga att hantera dem, är sämre än någonsin.  Det enda jag vill & det enda jag gör, är att gråta. Gråter, gråter efter, gråter innan, gråter konstant. Tårarna sinar inte. Smärtan avtar aldrig. Den känns konstant.De säger att det är normalt. En del av processen. Men det gör det inte mindre smärtsamt. Det är svårt att se till det stora hela, när här och nu är rätt så förfärligt outhärdligt. När jag viker mig dubbel och jämrar mig i kudden. Då är det omöjligt att tänka att den här delen så småningom, är tänkt ska vara helande. Behövlig. Nödvändig. Viktig.  Jag vill bara att det ska sluta. Avta. Upphöra, NU, för alltid. Men det är som att det ligger ett lager utav tårar som ska komma ut, innan detta är över. Det kommet inte att gå att hoppa över det här steget. Sorgdelen. Här ska jag börja sörja för alla de år som har gått mig förbi och lämnat mig trasig, kluven och bruten. Allt ska komma att gås igenom. Brytas ner i minsta lilla detalj, föras upp till ytan och tittas på. Det gör ont. Väldigt, väldigt ont. Och det här är bara början... Det är så mycket som har fått konsekvenser. Allt det hemska som ligger i mitt bagage som lett mig fram till idag. Alla dessa år av självförakt. Alla år av hemligheter, av tystnad, av den tärande skammen och den dödliga skulden. Självhatet som i längden ledde till att jag förlorade mig själv till ångesten, som ända sedan dag ett, BARA har talat om för mig; ”hur jävla oviktig jag är. Hur dålig jag är, värdelös. Ingen vill ha mig, ingen tycker om mig.”Övertygad om att det är MIG det är FEL på. Hela tiden prackar jag ner på den värdelösa personen som ångesten fått mig att tro & anse vara. Jag har aldrig skadat någon, aldrig gjort någon något ont. Ändå anser jag mig vara en ond människa. En fruktansvärd person. En som borde straffs, förnedras. En som förtjänar att blöda, att skadas, att gråta, att lida. Ett självförstörande som är byggt på min faders, ångestens & andras lögner.  Jag sörjer för det. Gråter för det. För det gör så in åt helvetets ont, att ha den övertygelsen om sig själv... Att man inte är värd mer, än skiten under skorna. Att ens person, inte är viktig. Att JAG inte är viktig. Ens vilja inte betydelsefull. Att man saknar ett mänskligt, inneboende värde. I fjorton år har jag levt med det. Det är många år som ska sörjas för. Mycket som tog död på mig, mycket som tas för givet att jag ska klara av, orka med, bara för att jag är jag...