-Sextioåtta dagar

Jag hittar ingen ände på det här brinnande helvetet, utan jag bara springer omkring i elden som i väntan på att bli bränd för gott. Jag har svårt för att le, svårt att tro, svårt för att hoppas & extremt svårt för att våga. Det är precis som om någon strypt min själ & kvar finns bara min krigsskadade kropp. Och när allt tappar sin mening så som det har gjort nu, så undrar jag hur ont det egentligen kan göra i en människokropp, att bara andas. Det känns som att en flock hungriga lejon galopperar över min bröstkorg, fram & tillbaka. Jag vill kunna forma orden, kunna ropa ut den nöd som råder inom mig, men.. orden liksom fastnar precis innan de når stämbanden & jag kan inte. Så jag förblir tyst. Varför ska jag säga något, då mina ord ändå bara kommer att ändras på? Det finns ju ändå ingen som är så konstig som jag, så vad är då oddsen att dom skulle acceptera att det jag känner, är vad som spelar stor roll... Jag har aldrig känt någon gemenskap med denna värld, med detta samhället, med andra. Jag har alltid känt mig utanför, udda & ensam. Jag har jämnt levt på gränsen till fullbordad panik & jag har aldrig riktigt gjort eller varit vad som har förväntats utav mig. Oftast så känns det som att jag inte finns på riktigt, som att allt liv försvann när tryggheten rasade samman för mig. Det finns för många svek som ligger & skaver, för många dåliga minnen som blockerar för livet att leva sin gång. Jag har likt en rädd liten sköldpadda darrigt in både armar, huvud & ben för att skydda mig själv ifrån omvärlden. Jag har legat indragen i mitt skal så länge nu, att jag inte ens vet hur man lever längre. Så länge att jag inte ens vill, leva längre. Mörkret har lockat mig åt motsatta håll & nu vet jag inte längre vem jag är utan mörkret. Hur ter sig ljuset om jag skulle befinna mig i det? Skulle mörkret av min avlidna själ ta över & likt förbannat släcka ljuset då? Sextioåtta dagar av mitt meningslösa liv, har jag idag spenderat på den slutna psykiatriska avdelningen i Skellefteå. Aldrig förr har jag varit omringad av så många människor men ändå känt mig ensammast i världen. Jag har i sextioåtta dagar försökt rymma ifrån mig själv på ett ställe där du inte ens har fri tillgång till frisk luft. Inom väggarna här så finns knappt någon glädje alls & alla blickar är så tomma, att man skulle kunna tro att det gick att falla tiotusen meter ner i dom. Gråten är ihåliga & ropen på hjälp ter sig på många olika sätt. Här kan man inte hjälpa alla, här lurar en enorm besvikelse för den som är som jag. Här rasar verkligheten samman & slutligen så är psykvårdens vardagsrutiner, ens egna vardagsrutiner. Per automatik så favoriseras personal & när ens favorit inte är här så går dagarna så långsamt, timmarna står nästan stilla. När en hel dag har gått & man inte blivit sedd i ögonen & frågad hur man mår, då sover man inte gott om natten. Jag har haft många vakna nätter. Dom flesta med ett hörn av täcket intryckt i min egna käft, för att ångesten som vill visa sig i ett avgrundsvrål, inte ska läcka ut & väcka hela avdelningen.  Det var ju länge sedan jag tyckte mig hade nått botten, men numera så inser jag att någon botten existerar nog inte. För jämnt när jag tänker att det inte kan bli värre, så är det som att ondskan bara vill bevisa att det visst är möjligt. Och så blir allting bara värre, utan att jag ens behöver be om det...