Ser ni inte? Att jag är förstörd? Nej. För då hade ni slutat hålla på för länge sen...

Kan den här skiten inte bara få ett slut? Det ena eller det andra, på ett eller annat sätt. Jag har förlorat SÅ mycket, fått ta SÅ mycket skit, enbart pga mitt lidande. Jag lider redan, men nog fan ser sjukvården till att jag ska få plågas för mitt lidande också. Jag sprätter upp huden på mig själv i ren desperation. Jag skär mig själv för att smärtan på insidan gör så förbannat ont, att jag måste stoppa den med en fysisk smärta. En fysisk smärta kan jag se, ta på, den är så jävla konkret & den får mig att fokusera på annat än det som gör ont inombords. Det som inte går att se, som inte går att ta på & som inte är konkret överhuvudtaget.  Ni ska inte tro att min självdestruktivitet är något som jag är stolt över, eller något som jag självmant valt. NEJ! Jag hade inte karvat sönder mina kroppsdelar, om jag visste något annat sätt. Men jag vet INGET ANNAT!!? Och när, NÄR(!!) FAN ska sjukvården sluta smutskasta, nedvärdera, håna & nonchalera mig, när jag behöver hjälp, när jag behöver vård? Hur mycket är det rimligt att vården ska bedra mig på? För vet någon vad all jävla okunskap, alla onödiga kommentarer & det bemötandet jag får inom vården; vet ni vad det kostar mig? Inte nog med att det kostar mig ekonomiskt, att jag ska behöva köra 13 mil  allt som allt, för att tillslut få det minsta jag begär; mina sår sydda. Det kostar mig ork, eventuella risker, sömn & så mycket mer. I värsta fall skulle det kunna kosta mig livet; men tar vården hänsyn till det? Nej. Har jag något värde som människa kvar, när jag uppsöker sjukvård? Nej. Alltså jag är så trött på det här, jag blir så ledsen av det här. Utmattad, både fysiskt & psykiskt. Frustrerad över hur allting får gå till så fel. På hur vården drar egna slutsatser med deras förutfattade meningar. Dom ljuger för sig själva & jag undrar bara hur fan dom är så sova om natten...? Det känns helt ärligt som att livet hatar mig och bara öser motgångar på mig..... Att det inte spelar någon roll vad jag gör eller hur mycket jag kämpar, för det kommer ändå aldrig bli bättre. Det spelar i slutändan, ändå ingen jävla roll. Det är prövning efter prövning och jag vet inte hur mycket till jag orkar..? Hur mycket klarar en (trasig) människa av, innan hon helt & hållet, går i två delar? Är jag nära? För min hud den spricker och mina organ fallerar. Mina viljor brister och mina drömmar krackelerar. -Jag är så trött, jag vill bara få vila. Snälla någon...</3 ”Har skurit sig i vä-underarm i ångest lindrande syfte” Jaha.. men vänta? Hur kan h*n veta det - när h*n aldrig ens frågade mig om varför jag hade skurit mig? Jo, för där har vi det; dom förutfattade meningarna. Jag kanske skar mig för att jag ville avsluta den här skiten? Det förblir bara jag som vet det, eftersom dom inte ens frågar mig om sådant. Nä, usch..