Säg vad du vill, men jag tänker inte vara tyst!!

Har du hört talas om att bryta normen kring den psykiska ohälsan främst hos unga? Ifall du har hört det, så vill jag fråga dig hur DU tror att man ska kunna göra det? Ska man sitta hemma & skriva ner sina skamkänslor, sina rädslor, sina ensamma tankar osv. Ska man som i mitt fall, om man är bekant med ett självskadebeteende som lämnar ärr efter sig, bära långärmat för att dölja hur man mått & kanske till & med mår? Ska man jämnt & ständigt så fort man går utanför dörren, bre på världens smile & påstå till alla som frågar "hur är det?" att allt är toppen, bara för folk inte vill eller har tid till att höra något annat?Jag är så fruktansvärt, obeskrivligt LESS på denna tystnad nu, det får vara NOG!! Jag skriver ut precis vad jag vill, för jag står också för det jag skriver. Jag VET att många inte vill höra eller se det som t.ex. jag skriver ganska mycket av, för det är ju så obekvämt, eller hur visst är det så? Inte är det bekvämt att läsa om mina mörka tankar, mina djupa känslor & mina destruktiva beteenden? Som jag har uppfattat det så tycker ganska så många att det inte är speciellt bekvämt va? Och det förstår jag, för sånt ska man ju hålla för sig själv, eller åtminstone kanske som längst till sin t.ex. familj eller dylikt, för längre än så får det inte komma, för då blir det ju för närgående. Men det är bla just DET som har fått vårt 2016 samhälle att bli som det har blivit - alla känner sig ensamma, för ingen har ju vågat trotsa tabun & brutit tystnaden kring lidandet!! Jag tänker inte, oavsett vad, under inga omständigheter, någonsin, vara TYST om hur jag mår, om vad jag tänker eller om vad jag känner, för vet du? Det är någon som behöver få veta, någon människa som mår lika dåligt som mig, som måste få det bekräftat att den inte är ensam! Jag vet inte hur många det är, som faktiskt har skrivit & TACKAT MIG(!!!) för min öppenhet, för att jag är så rak på sak & säger mycket om hur det är & kan vara att vara psykiskt sjuk! Jag tänker inte hålla på att dölja något som faktiskt är en del av min vardag, aldrig i livet!!Vi är så pass många ungdomar som mår dåligt idag & vi kan inte fortsätta att ha allt inom oss för varje individ måste få se, att den inte är ensam, att det finns någon som mår lika pissigt. Alltså, min öppenhet har fått & får än idag många människor att till en viss del inse & förstå att de inte är ensamma. Sedan så pratar jag GIVETVIS, med T.ex. en kurator, snart en ny psykolog, dom som står mig nära osv. Men vad får mina medmänniskor, som ligger i samma träsk som mig, för "bekräftelse" av det? Man måste kommunicera med varandra, ta hand om varandra, för annars vandrar vi alla på varsin ensam väg & så kan vi inte ha det. Sedan har mycket utvecklats kring allt vad psykisk ohälsa är, men det måste ändå komma längre än såhär, MYCKET längre än såhär, för vårt samhälle är långt ifrån nära målet!Du får absolut tycka att det jag skriver är för obekvämt eller på något sätt för nära inpå, men kom ihåg, att det jag gör, gör jag inte bara för mig själv utan även för så, så många andra!!!