Säg aldrig...

Ska jag lära er en sak? Säg aldrig;  "-Låt det inte få styra dig!”.. Alltså ingen människa vill väl bli styrd..? Men vissa saker kan vi inte påverka. Det hjälper inte att höra; "-Livet är så kort, fokusera på det positiva".  Vad tror folk? Snälla, hade jag kunnat så hade jag väl fan gjort det. Eller, vad tror ni? Jag vill inte leva i misär. Jag vill inte vara ledsen. Jag vill inte vara traumatiserad. Jag vill inte känna konstant ångest. Jag vill inte skada mig själv. Men om nu mitt liv blev så. Om nu mitt liv är så... -Då hjälper det faktiskt N O L L (!!), att höra ”att saker borde vara annorlunda”... Som att jag med tankens kraft skulle kunna ändra på det som har varit & är? Jag har redan försökt. Fler än en gång. Tro mig. Jag har försökt!! Jag levde ett tag endast för att försöka intala mig själv om att saker var på ett annat sätt, än de faktiskt var och... vet ni vart det tog mig? Jo, det tog mig till branten. Till kanten. Till tanken på en snara runt min hals. Till rakblad, tabletter, ätstörning, slutenvården, behandlingshem, familjehem & tillsist ensam i en lägenhet. Det är inget som jag låter få hända, det händer. Det sker mot min vilja. Och jag kan kämpa emot och försöka intala mig själv om att jag förvägrar ödet, men det är som att slåss mot ett gäng, gigantiska väderkvarnar. Trauman drabbar människor. Att sedan få höra att;  "Det inte ska få påverka", är som att säga till någon som brutit benen att den inte får halta. ”-Gå som vanligt trots att alla benen är krossade och senorna har slitits av".  Hör ni hur orimligt det låter? Själens sår fungerar likadant. Det påverkar, hämmar, förstör, förgör, känns, bränner, brinner. De är lika närvarande som luften jag andas och marken som du & jag går på. Det styr. Jag är styrd. Jag blir styrd. Men jag försöker också styra. Varenda steg jag tar, försöker jag ta i en riktning där jag ska kunna leva, trots att misshandel har skett. Genom att erkänna att detta påverkar mig, så tar jag också kontrollen över riktningen i mitt liv. Jag tar mig härifrån genom att först medge att jag ens är här...