Så värdefull & älskad..

Söndag 25/6 2017 Kl 18:26 Tre dagar efter din begravning & jag sitter ensam här med så många tankar, känslor, frågor & en rivande, outhärdlig smärta, saknad. Det är så mycket som jag så gärna hade velat få svar på, så många tankar som jag hade velat reda ut tillsammans med dig. Det finns så många stunder av skratt som jag hade velat dela med dig, så många äventyr som jag hade velat uppleva med dig. Men desto mer tiden går, ju fler dagar som går efter din begravning - desto mer så vill jag bara rymma ifrån verkligheten. Jag söker hysteriskt efter dig i varje tanke, i varje ögonblick, i varje andetag, det är bara dig som min själ vill finna. Det är bara dig som mina armar vill omfamna, bara din röst som mina öron vill höra & bara dig, som mina ögon vill se. Men jag vet att det är över, det kommer aldrig att hända & jag gråter bara ännu mer... Att du inte längre finns blir bara mer verkligt för varje nytt andetag som jag motvilligt tvingas ta.. Det är som att jag bara vill skrika stopp, hitta knapparna som kan stanna av tiden & bara backa bandet. Du var för ung för att dö, men du var framför allt; för värdefull & älskad, för att dö. Jag vill inte stå såhär ensam i den här världen utan dig, det går ju inte, för i allt jag gör, så är det i slutändan dig som jag behöver. Det är dig jag gråter efter när natten är som mörkast, det är dig jag saknar så mycket att hela kroppen skakar. Det är du som fattas i alla sammanhang då allt känns tomt & tyst. Det är till dig jag vill ringa då allt känns skit, för jag vet att du hade fått mig på andra tankar då. Men det går inte, jag kan bara prata till dig, utan att jag hör din röst tillbaka, utan att någon Jesper hoppar på mig & kramar om mig. Jag sitter i min soffa & tittar över min högra axel, en gång så satt du där... Det var första gången som du var & hälsade på mig här i lägenheten. Det var även den kvällen som du fick köra min bil & du sken som som sol.. Den kvällen var en utav dom sista som vi hann ses & just den kvällen så hade du tagit min telefon & knäppt ungefär hundra bilder på dig när du grimaserade - kanske förstår jag nu varför du gjorde det...  Oavsett hur dålig min dag hade vart, när jag klev in genom dörren hemma hos dig i Stensele, så var det jämnt att skratta som blev det första jag gjorde när jag kom till dig. Jag vet hur jag vissa kvällar stod & skrek utanför porten & vissa gången till å med fick kasta snöbollar på köksfönstret så du skulle höra att jag stod där & väntade på att du skulle öppna porten åt mig. Men det tog ju tid, för du skulle "bara spela klart", haha. Eller den där gången då jag hade hämtat dig för att vi skulle åka på Ica tillsammans. Du hade köpt en Cola & precis när jag lämnat av dig & kört där ifrån då ringer du & jag hör bara "Men satans jävla helveteeee" & jag frågar vad som händer? Du säger att "Ja, för det första så tappade jag min Cola, så den explodera & nu har jag Cola fan överallt & på hela miiiig. Och för det andra så är jag utelåst!!" Jag skrattade så högt & gott & sa till honom att lugna ner sig, så skulle jag ringa min moster som skulle gå & låsa upp åt honom, vilket hon då gjorde.  Jag har så många roliga, fina, galna minnen med dig Jesper & jag säger det igen; det gör så ont att vi aldrig kommet att få fler... Det spelade ingen roll vad klockan var, med dig så fanns det när som helst, tid för vad som helst... Jag var ju så glad över att äntligen få ha dig så nära, men du försvann lika fort som du kom. Jag kan inte sluta tänka på dig, det går inte att finna något som tröstar när saknaden gör såhär pass ont.. Min fina Jesper, varför...?</3