Så som du var..

Vinden susar, tanken rusar - visst måste det vara du min vän, som är det varma, mjuka & ljuvliga, i solens sköna strålar? Än fast klockan slagit sex, så värmer solen så gott & vindarna, är inte alls lika kalla ikväll.   Jag ligger här på bryggan & vaggas utav vinden. Från sida till sida så skvalpar vågorna emot bryggans kanter. Jag känner dig här bredvid mig, så full utav skratt & spratt. Det är du som gungar bryggan, nog visste jag väl det.  Jag sluter mina ögon, blundar & hör ditt skratt. Jag ser där hur du står & vickar ifrån sida till sida, hur du lyser upp när våra blickar möts - för jag vet att du var sån. Att så fort du gjorde bus, blev allt genast roligare, när du såg att man hade upptäckt dina spratt. Bara den som känner dig, förstår så väl vad jag menar. Den förstår vad jag menar med hur dina ögon glittrade, hur ditt skratt spelade likt en lycklig melodi & hur man på sättet ditt kroppsspråk tedde sig, kunde se att dina bus, var sättet för dig att visa en annan människa kärlek, omtanke & värme.  Jag förstod det redan första gången jag träffade dig, att det där var du.. och det var så skinande uppenbart, att du var minst lika go & älskvärd som du såg ut att vara. En liten parantes, som jag tycker säger så mycket & som jag kom att tänka på. -Jag & Emmy satt i bilen påväg till Umeå, min spellista rullade på & plötsligt hörs; "Eeeeemiiiil, förgrömmade unge... Hör nu på govänner, så ska jag för er berätta vad en gosse gjorde, det är nu längesen.... Hujedamej sånt barn han var, ej värre tänkas kan, och Emil var det namn han bar, ja, Emil hette han."  -Varför då både jag & Emmy, samtidigt tittar på varandra, flinar & i iprincip samma sekund utbrister något i stil med "man skulle kunna tro att denna låt är skriven om Jesper", är för att det är så som vi minns dig, som vår helt egna Emil! Jag tittar upp ibland molnen, stannar av en stund i tanken & landar till sist i att - jag vet att du är med mig, men jag saknar dig ändå, här bredvid mig..<3