Rädslan tar övertag..

Det är ett kaosartat stillestånd i mitt huvud. Varje muskel i min kropp drar ihop sig & krampar av panik.. Varje liten cell i min kropp skriker efter vila. Hjärtat slår alltid lite för fort. Jag andas mer ut, än vad jag andas in. Kroppen gör allt för att nå till hjärnan & hjärnan gör allt för att slippa sammarbeta med kroppen. Det är svåra tider nu. Svårt att hantera alla traumatiska minnen & Flashback’s som numera, dagligen gör sig påminda & som konstant bryter ner mig. Misären finns med mig i varje andetag som jag tar.  Jag tänker alldeles för mycket. Jag tänker på dåtid, framtid. Jag tänker på dom & jag tänker på allt. Jag kastas mellan hopp & förtvivlan. Men mest av allt så slungas  jag hårt som fan, ner i mörkret. Ner i ett oändligt hav av lidande. Ner i hopplösheten, som tär sönder mitt inre & som skapar så oändligt mycket smärta. Andningen blir tung, rent ut sagt rena tortyren. Tårarna tycks aldrig riktigt ta slut & smärtan tycks inte alls ha någon som helst gräns. Aldrig något slut på smärtan. Jag har ju lagt mig på rygg. Jag har ju gått med händerna över huvudet så länge nu. Jag har ju fallit tillbaka & skadat mig- fattar inte ångesten att den har fått vinna? Kan den inte bara lämna mig nu? Har jag inte lidit nog nu.. Från morgon till kväll, så kämpar jag med något så ”bara”, som att andas. Jag bryter ihop minst en gång om dagen, skakas om i brutala panikångestattacker. Kroppen tar så mycket stryk. Min sköra kropp & min trasiga själ får utstå så många kamper som min hjärna ställer till med & allt, allting gör så förbannat ont. Jag ber om & om igen, snälla kan det bara ta slut? Alltså jag är så utmattad, så trött & så förbannat färdig med denna brutala ångest. Jag vill inte för en enda jävla sekund till, behöva kämpa mer än allt annat, för att kunna andas, men ändå inte kunna det fullt ut - på grund utav ångesten. Jag har i så många år gått hand i hand med Djävulen - är jag inte kvitt det aset snart?  Jag vet inte hur - jag vet bara att jag ska vinna mitt liv tillbaka. Jag vet inte hur förjävligt det kommer att vara - bara att, det kommer att vara minst sagt, förjävligt... Jag är rädd. Konstant rädd. Rädd för att misslyckas. Rädd för att bli lika hopplös som jag hela, hela jävla tiden känner mig. Rädd för att bli & känna mig otillräcklig inför mig själv, inför livet, att allting bara ska kännas ännu mer meningslöst. Att allting ska förbli helt & hållet hopplöst. Jag är så jävla, jävla rädd. Rädd. Rädd. Rädd. Jag är alldeles för rädd...