Påsk..

Ytterligare en högtid. Högtider är något som jag de senaste åren börjat avsky. I mitt fall så är alla dessa högtider nu mera, långt ifrån, lika som vad dom var för mig när jag var mindre.  Nu är det tillexempel påsk. Förr, när jag var mindre, så samlades familj & släkt för att tillsammans i en gemenskap, ”fira” denna högtid, på vårt sätt. Så som vi då, tidigare åren alltid gjort. Alla var tillsammans & ingenting var något som innehöll eller innebär någon grov ångest för mig. Men med åren så har ju saker & ting förändrats.. Jag sitter här, hemma i min lägenhet & resterande av familj & släkt & utspridda lite överallt, alla på varsitt håll, men ändock de flesta i alla fall, i samma by...  Igår efter mötet på psykiatrin så brast det för mig. Jag klarade inte av att se alla bilar med släp, som stod parkerade på Ica. Familjer, barnfamiljer, pensionärer, ja, allt möjligt folk, som var på glatt humör & påväg till fjälls, för att i en gemenskap med kanske släkt osv, fira påsk ute i de vackra fjällvyerna... Medan jag, med tårarna i halsen, satte mig i min tomma Volvo & åkte de knappa 500 meter hem till min lägenhet. På parkeringen utanför mitt hus stod grannen från andra sidan lägenhetshuset & städade bilen. Som vanligt, en trevlig äldre gubbe, som så glatt hejar på mig varje gång han ser mig. Jag klev lite panikslaget ut ur bilen för att hinna in innan tårarna bokstavligen skulle spruta ut ur mina stackars ögon som så länge hållit med tillbaka. Väl ute ur bilen så lägger jag på ett stort leende när jag vänder mig om emot honom & han tittar upp med ett precis lika stort & säger ”-Men goddagens! Visst är det väl härligt med denna sköna vårsol!?” och jag anstränger mig för att trycka undan den gråten som så gärna vill vibrerande i min röst när jag pratade & svarade; ”-Men hej på dig! Jo, visst är det väl härligt när solen skiner!” och ler. Varpå han fortsätter ”-Jamen absolut, man kan ju inte annat än att le! Äntligen är ju våren påväg!”, ”-Jo, jamen precis!” Svarade jag en sista gång innan jag sedan skyndade mig in & den första tåren hann falla, innan jag ens hade låst upp dörren in till min lägenhet...  Väl hemma så skyndade jag mig att dra ner alla persienner som går att dra ner. Jag ville inte se solen. Jag ville inte se alla förbipasserande bilar med släp & skotrar på släpen. Jag ville bara, bara, sitta i min ensamhet & tystnad. Bara gråta & gå sönder, miljoner gånger om & om igen. Och, det gjorde jag. Jag grät & tankarna bara virvlade omkring i mitt huvud. Fyfan vad jag bara vill bort ifrån allt, tänkte jag. Men så kom nästa & även, ytterligare en anledning till att gråta, till att ångesten ska bli värre... Jag har ju inge pengar. Jag kan inte bara tanka bilen & dra, för jag har inte några pengar för det. Jag får helt enkelt nöja mig med ensamheten, den ensamhet som så många gånger lika gärna hade kunnat förbli min död. Pengar är något som kan ge mig enorm ångest, såpass att jag kan känna att det är lika bra att jag bara tar mitt liv. För hur fan ska man i dagens samhälle klarar av ett liv, ens få möjlighet till att leva ett fungerande liv, om man inte har några pengar? Det går ju inte... Iaf inte för mig.  Men de knappa 10 liter bensin som jag hade i bilen, så tog jag efter många om & men på mig kläder, för att åka ut i någon skog, där ingen människa finns, utan bara skogen & lugnet. Tänkt & gjort, jag satt ute i skogen, såg på solnedgången medan en eld brann just bredvid mig. Tårarna rann & jag var lika tom som universum är oändligt.... Jag kände mig så tung & mitt hjärta fick slå sådär extra mycket, pga panikångest attackerna som kom & gick. Efter tre timmar började kroppens värma på att ta slut. Jag ville inte hem, för jag trivdes där i det mörka. Jag gick ju känna någon gemenskap där, mörkret där jag befann mig, var lika mörkt som mörkret inom mig. Lika jävla mörkt överallt. Jag ser & känner mörkret inom mig, även mitt på ljusa dagen. Jag ser bilder på mig som barn. Bilder från innan. Samma människa som jag är nu fast en liten version. Det finns ingen rädsla i de ögonen, ingen vetskap om var livet kommer att ta mig. Tänk om jag visste då att den kroppen skulle jag lära mig att hata, att det livet skulle jag vilja avsluta. Att jag en dag kommer stå på ruinens brant och inte dö, men vilja det. Att det kommer göra så ont att vara vid liv att tankarna hela tiden umgås med olika sorters sätt att somna in. Göra slut på lidandet. Men den flicka som ler mot mig på bilderna, den lilla människa som är jag, hon vet ännu inte. Och jag önskar så att hon aldrig skulle behöva få veta. För detta lidandet önskar jag ingen människa i denna stora vida värld. Jag önskar bara att allt var som förut, fast utan någon far, för det var han som förstörde mig.  Jag kan väl bara önska er alla en glad, trevlig påsk. Alla ni som är i fjällen, åh vad jag avundas er... Där var jag också en gång i mitt liv, i början av mitt liv, så spenderade jag också påsken i fjällen.. Men idag, ja, idag så spenderar jag påsken i Ingenmansland, med ångest, tårar & inga jävla pengar alls. Vuxen & trasig, förväntas klara mig själv, och visst, det är väl bara det jag får till så lov att göra; klara mig själv...  Ta hand om varandra & var rädda om er!<3