På nytt..

Så kommer Flodvågen igen. Bärande på det förflutna. På känslorna som kräver att få finnas. Höras. Synas. Födas. Mötas. Från ingenstans slår den in över stranden. Sköljer bort solen, suddar ut horisonten. Mörklägger paradiset och målar himlen i svart. Den slår ner mig på knä. I fosterställning på marken. På alla fyra med pannan mot det kalla golvet. Ihopvikt på köksgolvet. Under täcken, under filtar, bakom kudden. Känslorna svämmar in bakom ögonlocken, sipprar in i bröstet, smyger sig igenom mellangärdet. Och jag färdas tillbaka. En film som spelas upp inuti. Ett gammalt band som satts på ”play”. Det lilla barnets upplevelser av världen. Så ensam, liten och rädd. Lämnad i otryggheten. Vilsen, darrig, hemlös och tomhänt. Darrig och trött. Utstött och övergiven. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vart jag ska gå. Alla vägar är stängda. Världen är så stor, den skrämmer. Min hand är så liten. Mina ben är så trötta, slitna. Jag hittar inte Hem. Förstår inte varför jag, i mitt huvud, är lämnad ensam. Varför jag är övergiven. Varför jag inte hör till. Så liten och ensam. Det lilla barnet i den för stora världen. Hon är så trött. Så jätte-jätte-jättetrött. Hon vill bara lägga sig ner och försvinna. Uppslukas av marken. Förintas. Upplösas till luft och ångor. Den lilla själen som gett upp. Det finns inget hopp. Livet är smärta. Solen har försvunnit och himlen är för evigt svart. Känslan är gigantisk när den vill ut. För stor. Jag hostar och flämtar, det förflutna som fastnar i halsen. Tillbaka i tiden. Tillbaka i förtvivlan. Jag är där igen. Där smärtan är för tung. Där sorgen är för outhärdlig. Där allt bara är knutar och knas. När hoppet är utdött. När horisonten har slocknat. Med kinden vilande mot jorden och tårarna i en pöl på min bröstkorg. Allt är slut. Jag kommer att dö. Dö av ensamhet. Dö av smärta. Dö av sorg. Av rädsla. Av skam. Av skuld. Att bära allt i en så liten kropp. I det lilla hjärtat. Inget barn orkar. Man går under. Långsamt, bit för bit. Exploderar under trycket. Världen är för stor för den som är liten och rädd. Jag orkade aldrig ensam. Men jag var tvungen. Det fanns ingen trygg hand att hålla i. Ingen varm mamma som jag för fadern, fick ty mig till, luta mig emot. Ingen lugn röst som vaggade skrämda ögon till ro. Ingen öppen famn att gömma sig i. Jag levde ensam mot livet. Ensam i livet. Handen var tom. Vägledaren försvunnen. Mamman & pappan i frånvarande närvaro. Ingen som hörde, ingen som såg. Ingen tröst, ingen uppmuntran. Jag fick finna stigarna själv. Famla vägen genom snåren. På alla fyra med kinderna fulla av tårar och snor. Krypa tills knäna blödde. Alltid rädd. Alltid så liten. Minnena värker när de når ytan. Orden gör ont när de vill ut. De river upp halsen på vägen. Rakbladsvassa skärvor av det förflutna igenom strupen. Skär upp svalget. Jag spottar blod blandat med minnen och saliv. Allt ska ut. Upp.  -Och tydligen så ska jag bara kunna hantera det... Det känns så jävla förnedrande, att inte vara som ”alla andra”, att inte ha ett liv, som känns värt att levas... </3