På andra sidan..

Jag kan aldrig göra rätt. Det finns aldrig ett läge jag befinner mig i där jag tycker att jag duger eller är tillräcklig. Antingen är jag för mycket eller så är jag alldeles för lite. Finns inga marginaler. Ordet lagom har aldrig funnits i mitt vokabulär. Det innebär att vad jag än gör och vad andra än säger så kommer jag att tolka det till min nackdel. Jag kommer att finna något som kan vändas emot mig. Försöker jag för mycket så tycker jag att jag faktiskt kan klara det här själv. Om jag nu är så himla motiverad och villig att förändra mig så borde jag kunna lösa mina problem på egen hand. Lämna plats åt den personen som inte vill, för den behöver hjälpen mycket mer. Försöker jag inte alls så är jag misslyckad och värdelös och förtjänar absolut inte att få hjälp om jag inte ens vill hjälpa mig själv. Då är jag otacksam och bortskämd som inte inser vilket privilegium det är att få hjälp av människor som är på min sida. Jag kan inte bara få vara jag. Med de positiva och negativa sidorna som jag besitter, som alla besitter. Jag kan aldrig få vila i det läget jag befinner mig i för jag ska alltid vara på andra sidan, som är fel sida om jag är där och fram och tillbaka. Helt omöjligt att leva upp till det kravet. Jag kan inte vara nånstans. Eller så kan jag vara överallt. Men det innebär att jag måste låta mig få vara. Så som jag är. Varken mer eller mindre. En människa som bara vill överleva, som vill ha ett fungerande liv. Jag kommer aldrig lyckas tysta de där två rösterna.. Och att lära mig att leva med dom, det kommer bli svårt...